Varje ny riksdag, kunde man tycka, borde tillföra nya ansikten och en förnyelse av det politiska toppskiktet och regeringen. För den som anser att det är absolut väsentligt för att politiken ska kännas meningsfull, måste nog de ministerkandidater som paraderar i tv-nyheternas planschgalleri framstå som rena skräckkabinettet.

Centertraktorer till politiker, varvade med sossar, slitna av hundra- och tusentals möten och därpåföljande sitsar på partikrogen Juttutupa i Hagnäs tittar mot oss. Nånstans hoppas man att det är de politiska reportrar som har sållat ut bilderna som saknar fantasi och futurum, och inte partiernas nominerande organ.

å andra sidan har väljarna i de tre senaste riksdagsvalen ständigt gått mot att välja in mera medelålders människor, och män. För varje val stiger medelåldern på den riksdag som väljs med ett par år; nu är den uppe i 48 år. Riksdagsmän återväljs; veteranerna Kanerva och Tennilä börjar sina tjugonionde år i riksdagen.

Kanske det är stabilitet och tradition man numera vill ha av riksdagen? Samhällsutvecklingen leds ju numera på annat håll, inte bara av vår egen frisläppta marknadsekonomi, utan också av trenders svall långt utanför Finlands gränser.

Profeterna och stjärntydarna i den utvecklingen sitter inte heller i något särskilt parti – den rollen vågar ingen ta. Istället är det ledande statliga tjänstemän som berättar för oss vad som blir alltings konsekvens. Så har flera ledande tjänstemänsom Raimo Sailas vid finansministeriet eller Samuli Haapasalo vid kommunikationsministeriet fått en roll, som någon ibland hävdar att är för politisk.

Vi har kanske markerat början på nånslags ny tidsålder i finländsk demokrati. Riksdagen bildar i den allt tydligare en motpol, och en konserverande gemensam opposition till den globaliserade marknadsekonomin. I en nyliberal förståelse av statens roll skriver tjänstemän visioner om hur landets infrastruktur bit för bit överlåts till marknadernas dynamiska sampo, som ska tröska fram ännu mera välfärd.

I riksdagen har Finland då fått ett nytt överhus, där de politiska veteranerna, i visdom och med ålderns rätt, resonerar om vad som är mänskligt, värdigt och rätt, Savolax’ lorder och Satakundas pärer.