– Kejsarn bor i Pettersborg

Petersburgs 300-årsjubileum dessa dagar väcker alla attityder, minnen och skräckbilder till liv. Vår huvudstad har varit insvept i ett mytiskt dis av förutfattade meningar och deras motsatser. Fantasins och litteraturens världar har här alltid kolliderat med verkligheten. Rysslands fiender och Rysslands vänner har fört bataljer om Petersburgs betydelse och värde under 300 år. Staden är den viktigaste i Finlands historia ända sedan 1703, trots att den inte ligger inom landets gränser.

Ett sekel gick: där stod en stad,
ett midnattssolens sköna under;
ur mörka skogar och ur träsk
den vuxit fram i prakt och stolthet.
(ur ”Bronsryttaren” av Alexander Pusjkin, övers. Hans Björkegren)

S:t Petersburgs metamorfors från noll och intet till en stormakts huvudstad uppmärksammades från första början av otaliga resenärer och observatörer. Tegnérskrev i ”Svea” en bitter karakteristik riktad till det nedgående Sverige:

en tron står upp ur kärr,
vars namn vi knappast vetat
nu kungar böja knä
där våra hjordar betat.

Motsättningen mellan å ena sidan prakt och stolthet, en stormakts representativa och repressiva jag och å andra sidan den lilla människans liv i fattigdom och elände, bland tjuvar och banditer koncentreras – genom seklerna – mycket starkt i S:t Petersburg. Kejsarens eller statens abstrakta ideer förvandlas här till en lika abstrakt geometri. Planeringen och tuktan, som omfattar både natur och människor. Andrej Belyj talar i sin oöverträffade stadsroman Peterburg om ”den statliga planimetrin” – gosudarstvennaja planimetrija – som ett instrument både för förtryck och för svindlande arkitektoniska visioner.I traditionella termer kallas Petersburg Rysslands huvud, Moskva är landets hjärta. Motsättningen mellan de två städernas väsen är både djup, bestående och älskad av utlänningar, som får sina fördomar bekräftade. Vi söker gärna i Ryssland ett land av österländskt barbari, despotism, oreda, rättslöshet och våld. Även om just Petersburg till det yttre måste erkännas som lika – om inte mera – västerländsk som östersjöområdets andra storstäder har man vanligen inte upphört att söka fram barbariet och de moraliska förbrytelserna bakom det som kallas ”västerländsk fernissa”. Inställningen till Peter den Store som kejsare har följt samma grundmönster. Den litteraturgenre som kunde kallas ”Ryssland är annorlunda” upprepar detta ända sedan Peters egen livstid: Ryssland var ett absolut envälde, en despoti där hög och låg och hela samhället var rättslöst utelämnat åt tsarens vilja, nycker och påhitt. (…) Det ryska samhället barbariserades ytterligare genom Peters verk. (ur Peter Norman WaageRyssland är annorlunda, 1992). Lenin skrev på samma sätt: ”Peter den store påskyndade det barbariska Rysslands anammande av väst genom att ihärdigt använda barbariska metoder mot barbariet.” Och i äldre uppslagsverk kunde man lika ihärdigt skriva: ”Trots allt sitt intresse för den västeuropeiska kulturen förblev P. till sitt sinnelag och uppförande en barbar.”

”Blott barbarit var en gång fosterländskt”, skrev Tegnér som bekant i sin hyllning tillGustaf III:s tidevarv i Sverige. Alla självbilder av länder och folk behöver sitt eget Barbarien som jämförelsepunkt, antingen i den egna forntiden eller i den närmaste geografin.

Sankt Petersburg och dess historia överskuggas ända från grundläggningsögonblicket i maj 1703 av ett mångfaldigt nätverk av legender och konstruerade myter. Att tränga in i stadens historiska betydelseskikt blir därför en övning i olika sätt att umgås med icke-fakta, med historiska berättelser, legender och olika tolkningsnivåer i litteratur och konst. Starkare än andra närliggande storstäder är Petersburg förbundet med en grundläggningsmyt och en herosmyt, eller med bägges anti-myter. Alla världsstäder, börjande med Jerusalem, Aten och Rom har sina egna grundläggningsmyter och grundarheroer. Peter den Store var det nya Rysslands stiftarheros, krigarheros och kulturheros. Eftervärldens uppfattningar om kejsaren och hans stad måste utformas i en korsbelysning av myter, legender och iscensättningar av själva historien. Här talar historiska fakta inte för sig själva, utan det fiktiva, de stora och havererade idŽerna eller deras eftermäle blir viktigare.

I Finland har attityderna till vår huvudstad genomgått samma förvandlingar som attityderna till Ryssland i stort. Under 1700-talet var det fiendens huvudstad, under 1800-talet framtidslandets huvudstad, en enorm resurs av möjligheter, karriärer och penningar. Under 1900-talet blev Petrograd-Leningrad igen ett politiskt och militärt hot, en främmande spökvärld bakom gränsen, som på många sätt levde i exil på familjenivå i Finland. Krigen, belägringen och Sovjetunionen fryste ned förhållandet till Petersburg. Intourist-turismen med sina bussguider och vodkadrypande hotellrum – tuggummipojkarna, den folkliga svarthandeln med strumpbyxor och jeans som framträdande produkter, allt gav finländarna en temporär känsla av att trots allt kunna besegra socialismen. Deras palats och byggnader, museerna, baletten och operan var överlägsna våra. Vägen till Leningrad, genom Viborg och Karelska näset, var en hård demonstration av historiens gång, av vi och vårt kontra barbariet. Förflutenhetens landskap.

På Historiedagarna i Lahtis i februari detta år gjorde den ryske historikern Lev Lurie ett intressant försök att summera nu rådande mythistoria över S:t Petersburg. De historiska avlagringarna är många – grundläggningsmyten, Pusjkins glorifiering, Dostojevskijs dissekerande av staden som organism, nyupptäcken av Katarina den Stora-Alexander I-epoken kring sekelskiftet 1900, dyrkan av klassicismen. Intressantast var de myter som gäller tiden efter 1917. Den väldiga huvudstaden förlorade all sin mening, som man försökte förnya genom ett nytt namn, Leningrad och en övergående tanke (av Zinovjev) att Leningrad skulle bli den socialistiska världens huvudstad, Moskva bara Rysslands.

Leningrads belägring och särskilt finländarnas andel i den väckte i vintras en intensiv diskussion bland historiker och pseudohistoriker. Hade vi vår andel av den skuld som brukat tillskrivas fascisterna? I sammanhanget drogs in också jämförelser med förintelsen av judarna i Tredje riket och statistiskt käbbel om antalet döda/dödade av olika kategorier. Leningrads heroiska försvar och den slutliga segern över fascismen 1945 framställdes som en enda kontinuitet, ett led i den stora kampen för kommunismens seger. I Lahtis nämnde Lurie också nya inslag: förbrödring över linjerna, tankar på kapitulation och alla dem som kämpade för sin hemstad, inte för kommunismen. Staten och partiet omformade en tragisk, mångfacetterad verklighet till en mytisk, upphöjd berättelse, i bok efter bok och i monument efter monument.

De uthungrade människorna visste inte av, att de skulle bli byggnadsmaterial för en mytologiserad skildring.

I Finland har vi inte behövt uppleva belägringar av våra städer, Viborg föll 1944 utan större strid. Alla belägringsmyter är främmande, och därför vill vi skaka dem av oss också när det gäller Leningrad. I stället har Petersburg-Petrograd-Leningrad-Petersburg åtminstone sedan mitten av 1800-talet fått överta rollen som måltavla för stadsfördömandets envisa tradition.

Staden har alltid varit för stor för Finland, den har varit syndig och oren som Babylon, ett Moloks gap som slukar oskyldiga offer. Den har varit motsatsen till allt det goda och rena i Finland, lyckligtvis på andra sidan gränsen: ett moraliskt träsk, med bristfälliga anläggningar för rening av avfallsvatten. Smuts, ohyra, sprit, brott och straff – det dostojevskianska Petersburg älskas av den finländska offentligheten. Bedrägeriet ingår i stadsbilden. Den andra sidan: Ryssland som europeisk stormakt och kulturnation har sitt högkvarter i S:t Petersburg, vår historiska huvudstad. Strandgatorna vid Nevan har allt: från konstakademi och sfinxer till straffängelse och kloster, uppströms. Och själva vattnet kommer till stora delar från Finland.

 

Rainer Knapas

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.