Sedan 1980-talet har serietidningsbranschen förnyats radikalt både visuellt och narrativt. Serien är inte längre ett degenererande samhällsfenomen utan ett konstnärligt uttrycksmedel som förmår skapa mångfacetterade fiktiva personer och geniala tankar.

På senaste tid har den vita duken allt oftare invaderats av bekanta eller mindre bekanta superhjältemissfoster av olika slag. Det faktum att filmer som baserar sig på serietidningar, såsom DaredevilThe HulkFrom HellX-men 1 och 2, o.s.v. nyligen kommit till biograferna, beror inte enbart på en slumpmässig nyck av marknadsföring. Man kan också se det som frukterna av en utveckling inom serietidningsbranschen som började ca tjugo år sedan.Under 80-talet började den trötta serietidningsindustrin, då bestående främst av jätteförlagen Marvel Comics och DC Comics, som troget hållit sig till traditionella och vid det laget oerhört skamfilade superhjälteklichéer, utvecklas i en ny riktning. Mitt i denna bransch, som förde en tynande tillvaro, tyngd av sitt eget kvävande strikta regelverk, skedde en häpnadsväckande förnyelse. Små oberoende förlag började dyka upp i protest mot jätteförlagen. Dessa förlag hade de fräscha idéerna, Marvel Comics hade de goda affärerna, och DC Comics, som satt på rättigheterna till enorma mammutar till superhjältar som Batman och Stålmannen, som länge sedan mist sitt skimmer, hade ingendera.

Med förtvivlans hopp gav DC (som liksom alla serietidningsförlag var väldigt måna om sina hjältars väl) några spirande förmågor fria händer i arbetet. Resultatet var häpnadsväckande. Tecknaren Frank Miller förnyade hela den slitna Batman-gestalten i två verk, The Dark Knight returns (DC 1986) och Batman: Year One (DC 1988) och Läderlappen, som snarast varit en smått komisk typ förvandlades till en mörk, farlig gestalt.

Manusförfattaren Alan Moore förvandlade en B-klassens skurk till en filosofisk betraktare i Swamp Thing (DC 1983-87) och skapade dessutom en förbluffande innehållsrik och etiskt grubblande deckarhistoria i Watchmen (DC 1986). Författaren Neil Gaiman skapade Sandman-serien, som med sitt mytologiska och lekfullt djupsinniga grepp omedelbart nådde berömmelse i läsarkretsarna (DC fr.o.m. 1989).

I och med dessa – och andra – verk, sattes en sten i rullning som inverkade på hela industrin. Alla möjliga dystra, farliga gestalter började så småningom dyka upp, och hela fältet tog ett steg bort från de stickande grälla trikåerna mot en allvarligare, mer introspektiv hållning.

Från bubblor till rutor

Denna förändring kan illustreras i en beskrivande detalj: övergången i serierna från tankebubbla till tankeruta. Denna övergång, som kan te sig närmast bagatellartad, är i själva verket mycket avgörande när det gäller läsarens upplevelse av seriefiguren.Textrutan i serietidningen har traditionellt funktionen av en opersonlig berättarröst, och figurernas tankar har uttryckts på samma sätt som pratet, i bubblor som svävar i luften bredvid seriefiguren. På 80-talet började tankarna istället dyka upp i textrutor runtom i bilden, och ersatte därmed den opersonliga berättaren. Då förändrades seriefiguren, från att ha varit ett iakttaget objekt till att vara ett subjekt som direkt tolkar händelserna för läsaren och lägger en personlig ton bakom tankarna. Sålunda började serien berättas i första person, vilket tillät tecknaren att göra samt läsaren att få en skarpare, mer mångfacetterad bild av hjälten.

En historia kunde ha flera berättare, och textrutan såg ut på olika sätt beroende av vem som tänkte. Serien kunde då berättas ur flera parallella synpunkter, ett knep som användes flitigt t.ex. i Watchmen. I Big guy and Rusty the Boy Robot (Frank Miller och Geof Darrow, Dark Horse 1995) har man i en osannolik actionbaserad handling återgått till opersonliga textrutor, för att imitera den skrälliga, melodramatiska nyhetsläsarrösten som hörs i gamla filmer.

Plötsligt blev seriefiguren mer än en barnslig automat med en enkelspårig agenda. Det uppstod möjligheter att bättre beskriva sinnestillstånd, känslor, drömmar, förvirrning. Hjälten blev mer än en (serie)figur.

Ett eget medium

Även tecknandet började förnyas och ifrågasättas, och förändrades från den schablonartade stilen som grundlagts av den legendariske Jack Kirby redan på 40-talet. Som ett exempel på denna förändring kan man peka ut konstnären Dave McKean. Han har, ofta i samarbete med Neil Gaiman, bidragit till att skapa verkligt nyskapande verk som klart tar avstånd från den traditionella serietidningen.I sitt arbete använder han ofta blandade tekniker: fotografier, oljemålning, akryl, blyertsteckning, för att skapa oerhört suggestiva helheter. Som exempel på hans verk kan man nämna Signal to Noise (Dark Horse 1989), historien om en cancersjuk filmregissör som på ett mycket konkret sätt konfronteras med sin egen dödlighet och sitt eget skapande, eller Violent Cases (Titan books 1987), som handlar om en mans minnen från sin barndom.

Denna utveckling pekade klart mot en förhöjning av serietidningens självförtroende. Detta bekräftades på 90-talet, då Will Eisner (tecknare, skaparen av bl.a. Spirit) gav ut två böcker: Graphic Storytelling och Comics & Sequential Art (Poorhouse Press), ochScott McCloud gav ut den snillrika boken Understanding Comics (Kitchen Sink Press 1993). Dessa verk bidrog till att definiera serietidningen, inte enbart som en konstform, utan som ett medium i sig självt. Will Eisner sökte i sina verk ett nytt namn för serietidningen (comic book). Han fann att det uttrycket beskrev mediet mycket dåligt och dessutom var så starkt färgat av fördomar att det inte dög som benämning för det han själv sysslade med. Han myntade i stället uttrycket sequential art, som definierade seriens konst i dess sekvenser av bilder.

Scott McClouds bok Understanding Comics är en bok i serietidningsformat som ingående, med de medel som formatet erbjuder, beskriver serietidningens funktioner och mekanik. Vad är det som får oss att uppfatta helheter i isolerade rutor? Hur beter sig tiden på en tvådimensionell sida? Vilket är värdet av att i berättandet kombinera text och bild som likvärdiga komponenter? Han presenterar även olika sorter av serietidningsberättande och pekar på regionala skillnader; vad är det egentligen som skiljer den japanska manga-serien från den europeiska och anglosaxiska, förutom tecknandet? Boken visar i rutor och texter på ett slående finurligt sätt för oss hur det ser ut ”bakom kulisserna” i ett etablerat medium som aldrig tidigare underkastats en lika noggrann analys, och hjälper läsaren mot en djupare förståelse av serietidningen som fenomen.

På senare tid har han även givit ut boken Reinventing Comics, som behandlar industrin bakom serietidningarna och dess framtid i en digital omgivning.

Denna utveckling kan man alltså mer eller mindre tillskriva en ny generation av tecknare och författare, som börjat se sitt medium i ett annat ljus, och börjar utforska de unika möjligheter som deras medium erbjuder. Därmed har de öppnat vägen mot nya attityder mot serietidningen, om inte hos den stora allmänheten så åtminstone hos tecknarna och författarna själva. En serietidning behöver nödvändigtvis inte handla om seriefigurer, och seriefigurer behöver inte nödvändigtvis vara påhittade. Maus av Art Spiegelmanbeskriver en judes liv under Holocausten, och From Hell av Alan Moore handlar om jakten på Jack the Ripper i viktorianska England. Helt ouppmärksammad har denna utveckling inte gått, i alla fall har filmindustrin börjat upptäcka den inneboende dynamiken i serier.

Det är då bra att minnas att filmer baserade på serietidningar före denna nya generation av tecknare var något relativt okänt. Det enda i den vägen som existerade var Batman-teveserien med en lönnfet Adam West i grå trikåer i huvudrollen, som på grund av sina oerhörda brister har nått ett slags kultstatus, och Stålmannen-filmerna från 80-talet, som knappast någon minns längre. De senare Batman-filmerna, t.ex. de av Tim Burton, baserar sig på Frank Millers dystra vision av Gotham City och dess mörke riddare och räddare. I Hulken, Spindelmannen eller Daredevil framställs huvudrollerna som tänkande och kännande varelser i filmerna, som dock sorgligt ofta är mycket klantigare och tölpigare än ursprungsverken.

Vill man uppleva det genialiska i serierna finns det inget bättre än att sätta sig ner och läsa dem. Rekommenderas.

 

Lasse Garoff

 

Lämna en kommentar