Lika lön för samma arbete, har feminister länge krävt. Men hur vore det om man var radikalare och krävde lika lön för allt arbete? Så att butikskassan och filosofen och läkaren och direktören fick samma ersättning per arbetstimme?

Man drar på munnen: det låter ju absurt. Men det är inte alls absurt, däremot förstås utopiskt, d.v.s. mycket långt från den absurda verklighet vi lever i, där det betraktas som radikalt redan att hävda att lönseskillnaderna inte borde tillåtas växa.

Utopin om lika lön för alla bemöts förstås av Rysslandskortet. ”Man såg ju i Sovjet hur det går om man försöker införa lika lön för alla: det systemet vill du väl inte ha tillbaka?” Det är ungefär ett lika bra argument som om en motorvägsmotståndare pekade på Nazi-Tysklands fina Autobahnen och sade: ”Här ser man hur det går när man bygger ut motorvägsnätet: det systemet vill du väl inte ha tillbaka?”

<

Men fula kläder och luktande bilar är inte en nödvändig konsekvens av lika lön för allt arbete. Man invänder att om folk inte sporrades att göra bra ifrån sig genom hoppet om en fetare plånbok, så skulle ingen bry sig om att försöka alls; ingen skulle bygga luktfria bilar eller skapa spännande kläder om man inte kunde bli rik på att göra det.

Men det är helt enkelt inte sant. Det finns många människor som vill arbeta med kläder eller bilar eller andra saker, inte för att det finns pengar att hämta i det utan helt enkelt för att de är intresserade av själva saken de gör och/eller för att de uppfattar det som viktigt att den blir gjord. I den mån en människa ser en mening i vad hon gör är pengar inte det avgörande, där meningen saknas försöker man fylla igen hålet med pengar.

Standardargumentet för de verkligt höga lönerna i samhället är att man måste få bra betalt om man har ett ansvarsfullt jobb, eftersom det tyngsta arbete som finns är att bära ansvar (att bära potatissäckar hela dagen är ingenting i jämförelse!).

Tankegången är nu inte alldeles absurd, för det finns många människor som hellre bär potatissäckar som någon annan sagt till dem att bära än bestämmer vilka säckar som ska bäras vart av vem. Preferensen kan bero på att man är rädd för att över huvud taget ta ansvar i sitt liv, men oftare handlar det om att man inte gillar att bestämma för andras räkning, eller att man har sina intressen på andra håll och inte vill engagera sig i sitt arbete mer än nödvändigt.

Men så finns det ju många människor som vill vara den som planerar och bestämmer, vill vara chefer. Orsaken till att chefer har så höga löner är inte att det råder brist på chefer här i världen, utan att det just bland chefer (det hör till sakens natur) finns ovanligt många som vill och kan få sin vilja igenom när gemensamma saker ska ordnas, och naturligtvis ofta faller för frestelsen att ordna det bra för sig själva.

Att man inte får kompetenta chefer eller andra ”specialbegåvningar” om man inte betalar bra, stämmer bara givet att det finns andra som betalar bättre (men också i en konkurrenssituation överdrivs hotet om brain drain naturligtvis av ”hjärnorna” själva, d.v.s. av högavlönade som vill pressa sig till ännu ett lönelyft).

Men nu tänker vi ju oss en utopi där ingen betalar mer än andra, och då borde kompetensen snarare ha lättare att hitta sin plats än nu, för då skulle olika specialbegåvningar välja en arbetsplats på basen av var de tror att de verkligen kunde göra en insats, utan att låta sitt val påverkas av irrelevanta överväganden om var de kan göra mest pengar.

Pengar hyllas med rätta som ett effektivt styrmedel, men ofta styr de oss åt helt fel håll, och att det sker mycket effektivt är ju ingen fördel.

Det finns förstås också i utopin uppgifter som det är nödvändigt att någon sköter, men som mycket få människor vill sköta, kanske för att det är tråkigt, obehagligt, tungt eller farligt. Och i såna undantagsfall vore det ju alldeles skäligt, om man inte kan få uppgiften skött på annat sätt, att avvika från principen om lika lön.

Men de yrken som då skulle få högre lön skulle knappast vara de som nu har det. Det är t.ex. troligt att statsministern skulle väja att behålla sitt arbete snarare än börja städa toaletter även om hans lön sjönk under toalettstädarens, medan toalettstädaren förmodligen hellre skulle göra något annat än städa toaletter.

Genom att sköta ett nödvändigt arbete som statsministern vill slippa, gör toalettstädaren det möjligt för statsministern och alla andra som har förmånen att ha ett arbete de tycker om, att ägna sig åt det de vill ägna sig åt. Men då vore det väl inte mer än rätt om toalettstädaren hade högre lön än statsministern?