Konflikten mellan hinduer och muslimer i Sydasien tar sig många uttryck, dels på mellanstatlig nivå mellan Indien och Pakistan, dels mellan invånarna i Indien. Också cricketmatcherna kryddas med denna konflikt. Mikko Zenger har stiftat bekantskap med konfliktens historia och vardagliga uttryck.

”Jag känner er journalister”, muttrade konsuln på Indiens ambassad i Helsingfors. ”Ni försöker ta er in i vårt land som turister och sedan skriver ni illvilligt om oss. Ni kan orsaka stor skada. Nej, mer får ni inte. Vi beviljar er endast ett tre månaders visum.”
Borde man känna sig sårad eller smickrad över en sådan dom? Sårad kanske för att alltid tidigare har ambassadtjänstemännen förhållit sig till mig som till en allierad. T.ex. år 1998 avslöjade den näst högste chefen på ambassaden att det faktum att Indien deklarerat sig vara en öppen kärnvapenstat ”är en mycket god sak för er kristna” – onekligen är vapnen riktade mot vår gemensamma islamiska fiende.

Smickrad kunde jag vara över att konsuln hade en så rik fantasi att han åtminstone å tjänstens vägnar inbillade sig att jag kunde destabilisera världens största demokrati.

En sak är jag ändå beredd – om än motvilligt – att erkänna för konsuln, nämligen att jag under min resa till Indien upptäckte att jag i min egen fantasi indelade hans fosterland i ett hindu- och ett muslimland. Det var förbryllande att upptäcka att den första ”fråga” som dök upp i medvetandet vid mina sporadiska kontakter – oftast på den visuella nivån – med infödingarna var huruvida ifrågavarande person var hindu eller muslim.

Något dylikt har jag inte lagt märke till tidigare. Vem har förändrats: Indien? Jag? Eller båda?

Problem med självbilden

Ända fram till de senaste åren brukade man säga att Indien hade ett strålande förflutet men en usel närhistoria och nutid. Till följd av kolonialtidens förödmjukelser hade Indiens ledning, förståeligt nog, en förlamad och komplexfylld självbild.När Indien blev självständigt 1947 deklarerade flera västerländska statsmän med den ärkekonservative Winston Churchill i spetsen att Indien snabbt skulle upplösas på grund av sin egen orimlighet. Frågan var bara om Indien skulle bryta samman inifrån eller på grund av ett yttre tryck.

På 1970-talet dög den allestädes närvarande imperialistiska ”främmande handen” som syndabock för premiärminister Indira Gandhi i de mest skiftande ärenden. Det fanns inte en så gammal missionär att han inte skulle ha hotat ett enat Indien.

År 1980 tejpade jag en bild av Gandhis tronarvinge och son Sanjays hustru Maneka på dörren till min studentlya i New Delhi, låt oss nu säga av ren beundran. Internatets övervakare var rasande, men han lovade dock bespara mig från landsförvisning och inte underrätta myndigheterna.

Fru Gandhis andra son, premiärminister Rajiv Gandhi gjorde ännu bättre ifrån sig när han på 1980-talet deklarerade att hela världen var emot Indien då han hamnade i trångmål på grund av Bofors-skandalen.

Den indiska ledningens statliga självsäkerhet har emellertid ökat för varje dag. Efter att Sovjetunionen och Jugoslavien försvann från världskartorna ökade pratet om en jätte som ödesdigert knakar i fogarna. Struntprat, konstaterade Indiens ledare.

Sedan det bipolära världssystemet brutit samman skakade Indien snabbt av sig ryktet om att vara en ”socialistisk” allierad till Sovjetunionen och vände sin blick västerut. Visst anklagade Indien USA för atomkolonialism och teknologisk rasism så länge som amerikanerna kritiserade landets revolt mot icke-spridningfördraget om kärnvapen. Efter att Indien gjort sin atomsprängning år 1998, biktade sig den nyvalde högerhinduistiska och mycket nationalistiska premiärministern Atal Behari Vajpayee genast inför Bill Clinton. Nu accepterade rebellen ett halvofficiellt medlemskap i kärnvapenklubben som nu hade sju medlemmar (inklusive Pakistan).

Redan före den 11 september hade de indiska ledarna börjat närma sig USA på allvar: den gemensamma – vid denna tidpunkt ännu noggrant odefinierade – islamiska fienden dög som motiv för att fria till världens mäktigaste stat. BJP:s och de amerikanska republikanernas fiendebilder påminde så mycket om varandra.

Indiens ledning önskade att USA skulle slopa det strategiska paritetstänkandet från det kalla krigets dagar där Indien och Pakistan placerades i samma kast. Att jämföra en ”andra klassens pariastat” med en asiatisk stormakt av samma rang som Kina sårade de indiska ledarna oerhört.

Pakistan var ju en vrångbild av Indien; ett Östtyskland som förr eller senare skulle falla på sin egen orimlighet. Ända fram till dessa dagar har det rådande mantrat i Indien varit att det sekulära och demokratiska Indien är det brittiska imperiets naturliga och självklara arvinge som heroiskt och nästan utan blodsutgjutelse frigjorde sig från kolonialmakten år 1947. Det teokratiska Pakistan är däremot en skapelse av ofosterländska muslimer som bländats av sina giriga maktanspråk.

Från 1989, d.v.s. efter att intifadan i Kashmir inletts, har gränsen mellan utrikes- och inrikespolitik – i praktiken gränsen mellan pakistanier och muslimer – börjat suddas ut inte bara i vanliga medborgares uttalanden utan också i de ledande politikernas.

Vredens bröder – Indien och Pakistan – håller på att återvända till den period av år 1947 som var allt annat än heroisk och oblodig; nämligen till det Indien, som bröts itu i samma ögonblick det föddes. Brittiska Indiens slutgiltigt odelade del Kashmir är för både indierna och pakistanierna en påminnelse om detta grymma arv.

Sedan Sydasiens trätobröder utvecklat kärnvapen inträdde Kashmirfrågan på den internationella politikens huvudscen. I stället för att vara föremål för trepartsförhandlingar förvandlades Kashmir nu till en tvist mellan Indien och Pakistan. Kashmirs strävanden till autonomi sopades däremot under mattan. I sina egna hemknutar skulle de få sina röster hörda endast som indier eller pakistanier; inte som kashmiriska frihetskämpar.

Efter terrordåden mot New York hade få tillräckligt med mod att ens i Sydasien tala om en nations eller grupperings frihetskämpar. Det blev ännu mer suspekt efter den 13 december 2001 då Indiens parlament attackerades. Indien påstod nämligen – och inte helt utan orsak – att angriparna var kashmiriska terrorister som fjärrstyrdes av den pakistanska regeringen.

Ett brokigt paket

Indien har kallats ett kulturernas museum. Innanför jättestaten, som har över en miljard invånare och som är splittrad av olika etniska grupperingar, språk och kaster, finns ett antal sinsemellan starkt avvikande ”Mini-Indien”. Deras invånare hör samtidigt till så många minoriteter och majoriteter att det inte verkar vara särskilt relevant att slå in Indien i samma paket.I den bushiska världsbilden, där världen enligt det kalla krigets stil strängt indelas i två läger, finns det bara plats för ett fåtal goda ”Mini-Indien”. Förutom det officiella Indien som styrs av BJP, USA:s hårdhänta allierade, finns här kanske också utrymme för södra Indiens nya IT-paradis och någotslags noggrant odefinierad och demilitariserad andlig stormakt, som motsvarar vår flummiga mjukisbild av Indien.

Enligt reglerna för kriget mot terrorismen har USA:s allierade rätt att städa upp på sina bakgårdar efter eget omdöme. Ett starkt bevis på detta fick vi vintern 2002 i Mahatma Gandhis hemstat Gujarat. Efter en blodig attack av extremistiska muslimer mot hinduer ordnade extremistiska hinduer med den lokala BJP-ledda delstatsregeringens fullmakt en omfattande antimuslimsk pogrom, som resulterade i över tusen döda.

Tvisten om huruvida pogromen handlade om ett privat eller statligt företag delade Indien. I ekonomiska termer var det kanske ett skräckexempel på den indiska blandekonomin. Det mest frapperande för en utomstående observatör var hur mycket förståelse Gujarats högsta ledning hade för hinduernas ”berättigade” hämndattack. Förvånande var också de tandlösa kommentarerna till pogromen från USA, som ändå marknadsför demokrati som sin viktigaste exportartikel.

Brist på sympati

Vilka faktorer skiljer Indien som för ett krig mot terrorismen från Indien några år bakåt i tiden?Vi ger ordet till min indiska vän. Moti är pandit från Kashmir, en fanatisk anhängare av BJP och tillhörande den högre brahminkasten. Under de senaste åren har hans sinnestillstånd uppvisat en stark korrelation med BJP:s valframgångar. Eftersom BJP nyligen vunnit valet i Gujarat – de extrema hinduernas provlaboratorium – var Moti på strålande gott humör.
– Jag är en mycket stor man nu! Vad var det jag sa till dig redan för över tio år sedan. Vi kommer att vinna. Vi kommer att förgöra islam.

Förståeligt nog hör Kashmirs ställning till Motis särskilda bekymmer. Liksom också i andras kalkyler är Islam, Pakistan, Kashmir och Indiens muslimer ett och samma spöke för honom. Han vill beskydda Kashmir till sista man och bloddroppe, men samtidigt hatar han besinningslöst Kashmirs muslimer.

Sujan har jag känt sedan 1980. Av denne professor och försvarsanalytiker vid Jawaharlal Nehru-universitetet har jag vant mig att få tolkningar av Indiens officiella ståndpunkter, skräddarsydda för utländska indiensysslare. Den här gången är Sujan överraskande upphetsad:
– Varför lyssnade ingen på oss? Vi har varnat världen för den islamiska fundamentalismens faror i 20 år och först nu fattar väst vad det handlar om.

Sujan kan inte begripa varför amerikanerna förhöll sig så ringaktande gentemot attacken mot det indiska parlamentet i december 2001.
– Vi uttryckte äkta sympati för offren till den 11 september. Det var ju i första hand en attack mot en av de största symbolerna för den internationella ekonomin. När världens största demokrati attackerades i själen teg amerikanerna eller för resten hela Väst. Ingen visade oss sympati fastän vi länge deltagit i det smutsiga jobbet i kriget mot terrorismen.

Cricketkrig

1.3. 2003: VM-match i cricket mellan Indien och Pakistan. Det här är krig, vrålar tidningarna. Jag erinrar mig en bild där den indiska superstjärnan Tendulkar skjuter cricketbollar mot Pakistan med ett stormgevär. Tiotals gånger har jag fått höra att man genom en cricketmatch avgör vem av ärkefienderna som har rätt i Kashmir.Det handlar också om ett test i patriotism. Extremistiska hinduer sägs hålla ett öga på vem de indiska muslimerna hejar på – Indien eller Pakistan.

Vi sitter på en kinesisk krog. Sociologen Vasanthi som arbetar på ett utvecklingsforskningsinstitut för kvinnor är inte intresserad av matchen. Bhaskar, en veteran inom medborgaraktivismen från nordöstra Indien är det däremot, men han täcks inte visa det. Gästfri som han är nöjer han sig med att analysera fenomenet idrott som den allra lägsta formen av nationalism.

Mina värdar förenas av tre faktorer. Båda är självklara anhängare av vänstern, de har suttit i fängelse på grund av sina åsikter på 1970-talet och de är rädda (även om de knappast önskar det) att Pakistan ska vinna matchen.

Enligt Bhaskar står polisen i Gujarats huvudstad i högsta beredskap sedan morgonen. Om Pakistan vinner får stadens muslimer än en gång smaka på hämnden.

Indien vinner och karnevalen bryter ut på gatorna. Bhaskar anstränger sig för att dölja sin belåtenhet. Nu kan han fritt börja föreläsa om i hur hög grad kasttillhörighet och religiös status definierar indiernas ställning.

Senare hörde jag att Pakistans statliga tv-kanal inte med ett ord nämnt resultatet av matchen. Ett så hårt slag var det.

Enligt mina värdar är kampen mellan hinduer och muslimer å ena sidan samt den mellan fattiga och rika å den andra starkt kopplade till varandra i Gujarat. Med alla medel försöker man köra bort muslimerna från affärsverksamheten. Trafikreglerna för kriget mot terrorismen erbjuder allehanda affärsidéer… Genom att hänvisa till de muslimska affärsmännens terroristkontakter kan man dra så starka misstankar över dem att de blir suspekta också i flera ordentliga indiers (läs hinduers) ögon.

BJP och dess bakgrundsorganisationer förnekar att de är fundamentalister. De betonar att de vill främja kulturell nationalism och med hjälp av den försvara sig mot hotet från muslimska fundamentalister.

Redan ”religiös nationalism” – om vilken vi talat tidigare – låter bättre än ”hindufundamentalism”. Men ”kulturell nationalism” låter ännu oskyldigare. Hur kan någon, om han dessutom är utlänning, ha mage att kritisera en kulturnationalism som utövas av majoriteten i en före detta koloni?

Under valet i Gujarat hösten 2002 förkunnade BJP:s ledning att medborgarna antingen kunde rösta för indisk kulturnationalism (BJP) eller för dem som vill förvandla Indien till ett Pakistan (Kongresspartiet). Propagandan bet: väljarna valde BJP.

Den välkända kolumnisten Praful Bidwai vid Frontline har liksom flera andra kritiska observatörer uttryckt sin förvåning över att våldsamma islamistiska rörelser inte fått fotfäste i Indien – utom i Kashmir.

Kerala Express, på väg söderut. En äldre herreman förklarar för mig att hinduerna har heliga tempel, muslimerna bara monument.

Det är ingen nyhet: de antimuslimska åsikterna minskar ju längre söderut man kommer. Varför? En förbättrad ”huntingtonsk” förklaring lyder: Pakistan ligger närmare Nordindien. Det gjorde det redan 1947 då 15 miljoner ”kättare” flydde från brittiska Indien – en del till Pakistan, en del till Indien.

Nyare förklaringar kan berätta att det går mycket bättre i söder än norr, också ekonomiskt: där investeras det mer i grundläggande utbildning och kvinnor samt mindre i produktionen av hat. Man lever helt enkelt bättre där.

Kohandel?

Mattancherry, ön Cochin, Kerala. Klockan är tio på kvällen. Jag cyklar längs smala gränder i de muslimska kvarteren. Längs den svagt upplysta gatan marscherar tiotals högljudda unga män i välorganiserade led. En av dem ropar till mig: ”Hej, vite man. Er tid ska komma”.Jag cyklar till den före detta smugglaren och nuvarande antikförsäljaren Muhammed Alioch kräver en förklaring: ”Någon paramilitär organisation, eller?” Ali brister ut i skratt och nickar mot tv-rutan, där president George Bush förkunnar att vår livsstil är i fara.
– Inte har ju de här arbetslösa stackarna nånting att göra. Låt dem skrävla för att fördriva tiden. Bush borde komma och upplysa dem om vilken livsstil de ska praktisera.

BJP vill att förbudet att slakta kor ska utsträckas till hela Indien även om ca 200-300 miljoner indier äter nötkött. Är det ett uttryck för kulturell nationalism?

Också till sina matvanor är Kerala ett undantag i Indien. Över 90 procent av befolkningen äter kött. Dessutom äter majoriteten av delstatens 18 miljoner hinduer nötkött. De grupper som är emot förbudet att slakta kor anser att kampanjen bara handlar om de extremistiska hinduernas strävan att stärka sina nästan obefintliga ställningar i Keralas politik. Andra är mer frispråkiga: de extremistiska hinduerna försöker förgifta förhållandet mellan samfunden i Keralaidyllen utan att sky några som helst medel.

Själv har jag två kor i Kerala. Min vän Leela och hennes 12 åriga piga Tamera sköter dem och 12 andra kor väl. Agni och Urdu får en svalkande dusch fem gånger om dagen, vilket enligt Leela är hemligheten bakom den höga mjölkproduktionen.

Tamera har haft problem. Enligt Leela kommer de kastlösa tamilflickorna som lever under fattigdomsgränsen från så hungriga förhållanden att de under det första halvåret äter allt som de kommer över. Men Tamera mumsar ännu efter ett år i sig av energiblandningen som är avsedd för Leelas vakthundar och som består av ris och rått kött.

Situationen förblev oförändrad fastän jag köpte några stora chokladstänger åt Tamera varje dag. Det fortsatta frosseriet försvagar enligt Leela redan Tameras giftasutsikter. Ett flickansikte och en fullvuxen kropp lär inte vara en god kombination.

Här om dagen ringde jag Leela i Kerala. Tamera hade försvunnit. Nu har Leela en svart och en vit dräng, d.v.s. en kastlös tamil och en kasthindu från Kerala. Pigorna har ersatt varandra i en sådan takt att Leela än en gång hotar att köpa en mjölkningsmaskin. Det är märkvärdigt att när en människa är tillräckligt fattig så glömmer man ibland att spekulera i huruvida hon är hindu eller muslim; för att inte tala om hennes kasttillhörighet.

 

Mikko Zenger

 

Lämna en kommentar