Minns ni ännu den mystiska ”koalitionen” som kämpade i Irak mot Saddam Hussein och hans skräckvälde? Det bästa kriteriet för att skilja mellan en journalist som var beroende av amerikanska och brittiska trupper eller annars hade tagit ställning i konflikten och en verkligt oberoende journalist var om han eller hon använde ordet ”koalition”. BBC som i normala fall är mycket tillförlitligt, följde här konsekvent den amerikanska terminologin.
I själva verket handlade det ju om ett amerikanskt krig med brittiska trupper som hjälpreda. Koalitionen var en fiktion, lite som de överdrivna medlemskapstalen hos partiernas ungdomsorganisationer förr i tiden.
Men det var en intressant fiktion. Medan kriget (officiellt) pågick älskade bland annat Le Monde att emellanåt påpeka att siffran för ”koalitionens” medlemmar varierade avsevärt. I min Krigsdagbok (Ny Tid 31-32/03) citerar jag olika siffror, som alla angav över 50 stater och som sades vara ”växande”. Donald Rumsfeld påstod till och med i våras att koalitionen hade mer än 90 medlemmar, (www.salon.com). Siffrans obestämdhet berodde på att en del länder var med i koalitionen så att säga inofficiellt. Till dem hörde femton länder enligt officiella amerikanska källor i mars. Deras ledande politiker kunde inte riskera sin ställning med att öppet medge att de tillhörde koalitionen, men de hade gett inofficiella, konfidentiella uttalanden som tydde på att deras länder nog var medlemmar. (En av dessa politiker var eventuellt Paavo Lipponen; jag återkommer.)
Men vi vet fortfarande inte exakt vem som tillhörde de villigas koalition! Jag har gått igenom olika webbsidor som presenterar mer eller mindre officiella koalitioner. Den officiella koalitionswebbsidan, The Coalition Provisional Authority, www.cpa-iraq.or, nämner dock ingenstans vem som egentligen medverkar. (Däremot får vi veta en hel del om Paul Bremer II). Enligt ett av de färskaste amerikanska uttalandena, gett av amerikanska Nato-ambassadören i en bbc-intervju, finns det 32 länder som nu tillhör koalitionen helt konkret, d.v.s. har trupper i Irak eller på annat sätt deltar i efterkrigsoperationerna. Även detta tycks variera ganska mycket beroende på definitionen. I augusti var det 27 länder.
Så vad hände med de minst 10-15 koalitionsmedlemmar som påstods vara med när USA gick i krig mot Irak? Vilka är de och varför finns de inte längre med? Man kunde ju tänka sig att det efter ett vunnet krig inte skulle vara så svårt att medge att man egentligen tillhörde koalitionen.
Men vi saknar svar och de undersökande journalisterna har inte gjort sitt arbete. Det finns märkbart få listor över ”koalitionen” på internet och dessa listor är överraskande olika. Ingen ids heller spekulera om Finland, fast avsevärt mindre länder förstås ingår, typ Mikronesien, Palau och Salomonöarna.
Särskilt intressant är förstås vilka europeiska länder som eventuellt kunde ha tillhört koalitionen utan att våga erkänna det. Grekland lär ha varit så tyst att det länge var osäkert om det verkligen var emot, men nu är det klart att det inte ingick i koalitionen. Det finns intressant nog numera egentligen bara ett osäkert kort i hela Västeuropa, nämligen Finland. Le Monde, som brukar vara mycket välinformerad, lämnade Finland utanför sin europeiska karta i mars, så att vi tillsammans med Vitryssland betecknades som en stat som inte tagit ställning varken mot eller för. Vissa andra europeiska länder var i ett skede mer eller mindre svävande (Belgien, Grekland, Malta, Norge), men numera kan de antingen räknas till gruppen ”ovilliga” (Belgien, Grekland) eller till ”villiga” (Malta, Norge). Estland och Kazakhstan är klara missar: de var ju mycket villiga.
Enligt mina beräkningar finns det alltså 60 medlemmar. Även om Israel inte officiellt kan tillhöra koalitionen, för att det hade avskräckt alltför många andra länder, så kan det nog räknas med. Om Kanada dessutom räknas blir siffran 61, men officiellt är Kanada inte medlem av koalitionen, landet bara råkar ha trupper i Irak. Och om Finland då räknas med, hade koalitionen, då den var som störst, 62 medlemmar. Det skulle också ge exakt de 15 inofficiella medlemmarna som uppgavs (+ 47 officiella medlemmar enligt Colin Powell), men av vilka endast 11 har nämnts.
Jag tycker det är upprörande att vi fortfarande inte vet huruvida vi verkligen tillhörde Irakkoalitionen eller inte före vi officiellt tog avstånd från ett icke fn-sanktionerat krig i Irak. Utrikesminister Erkki Tuomioja, som jag vanligtvis litar starkt på, har hävdat att Paavo Lipponen i sina berömda diskussioner med George W Bush hänvisade till den allra första (antiterrorism-) koalitionen. Det kan vara så, men frågan är ju om amerikanerna var av samma åsikt. Vad jag vet har de inte sagt bu eller bä.
Varför denna tystnad? Varför säger inte amerikanerna klart ut: nej, Finland har aldrig räknats med i koalitionen. Och varför blir Lipponen alltid så upprörd och arg när man tar upp frågan om hans diskussioner med Geoge W Bush och vad han egentligen sade eller menade? För att han inte vet själv?
Jag kan delge min gissning. Jag tror att Finland, på grund av Lipponens uttalanden, räknades med i (”den växande”) koalitionen i mars-april, men att det sedermera blev klart att vi inte ingick. Utrikesministeriet gav ett entydigt avståndstagande och senare förlorade Lipponen valet och fick sluta som statsminister. Men förstås kan jag inte bevisa detta. Det är helt enkelt galet att vi inte med 100 procents säkerhet vet en så väsentlig sak om vårt lands aktuella utrikespolitik. Och det var helt på sin plats att Anneli Jäätteenmäki tog upp den i valdebatten. Synd bara att själva saken begravdes under jakten på Irak-läckan. Och fortfarande vägrar ju socialdemokraterna att diskutera kärnfrågan.
Finland borde egentligen skicka in en officiell förfrågan till amerikanska utrikesdepartementet: ansågs vi ingå i de villigas koalition då den påstods vara växande och ha närmare 60 medlemmar? De amerikanska myndigheterna kan inte ljuga ifall det finns några dokument som visar detta. Dessutom har ju inte USA något särskilt intresse av att skydda Lipponen. Finland är inte på något sätt viktigt för dem. Frågan är enbart viktig för oss själva!
Källor (länkarna öppnas i nya fönster):
J.P. Roos
