När författaren Sanna Tahvanainen för en gångs skull överger första person singularis (jag) som form blir det riktigt bra.

I en kolumn i Hbl piskar hon den finlandssvenska luciainstitutionen och det med rätta. Med en lussekatt, en sång och ett postgironummer en gång om året förändrar man ju inte i grunden en katastrofal tillbakagång med pågående stora nedskärningar inom vård och omsorg.

Det är inte bara yttre ariska kriterier som gäller när man väljer Lucia. På många småorter är det ju dessutom en dotter ur en väletablerad och inoljad familj med det bästa nätverket som får mest röster. Så att ordningen ska bestå.

Förmodligen går minst lika många tjejer med snaggad skalp, pierce i tungan och armérock i det tysta, året om, till bäddavdelningarna för att sitta en stund och hålla morfar i handen. Det är knappast bara luciacirkusens blonda dockcharad som klarar av att sprida ljus och glädje.

Jan-Erik Andelin

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.