De senaste åren har vi på finlandssvenskt håll haft mest kvinnliga debutanter, vilket har lett till ett visst mått av skrik om ”feminisering”. Igen läggs en mycket underlig sorts skuld på unga kvinnors axlar. Som om de på minsta sätt skulle ha att göra med att deras manliga generationskamrater inte är intresserade av att skriva, utan hellre spelar i band, fotograferar eller gör grafik.

Men av allt att döma finns det alltså folk som undrar var våra skrivande unga män är. Jag kan svara. De skriver på finska. Var och en som vill kan kolla upp till exempel denna hösts titlar: det vimlar av unga män som skriver prosa och lyrik. Så mycket om den påstådda feminiseringen på kulturfältet. Ingen fara, alla kan andas ut, männen hänger med.

Och varför skulle de inte göra det, det är väl inte precis något nytt med skrivande män. Ändå läser jag i olika magasin, gång på gång, entusiastiska artiklar om unga män som skriver dikt. Undertext: skrivande unga män är rörande och förtjUSAnde.

Det var till exempel ingen måtta på lyckan när Arno Kotro (34) kom med sin debutsamling Sanovat sitä rakkaudeksi (”De kallar det kärlek”) i våras. Han blev hela rikets kännande unga urbana man. Boken säljer finfint.

Jag, som trodde det var fråga om en verkligt omistlig bok, läste den och blev snopen. ”Äntligen någon som vågar säga som det verkligen är!”, tyckte någon i en tidning om boken. ”Igen en som bekräftar gamla fördomar”, tyckte jag, som i vanlig ordning blev störd av bl.a. kvinnobilden.

(I Sanovat sitä rakkaudeksi, en finländsk succé, kan man dessutom irritera upp sig på att diktjagets superjobbiga kvinna är finlandssvensk, med allt vad det enligt klichébilden innebär. Men okej, snygg är hon. Tacktack.)

Pojkar får lättare bra vitsord än flickor. Det verkar vara fråga om samma tankefel här. Som om pojkar skulle vara på något vis underlägsna? Att en pojke bråkar och inte kan sitta stilla på lektionerna behöver väl inte betyda att skolan är fel och måste förändras så den passar den bråkiga pojken.

I alla tider har fysiskt aktiva pojkar klarat sig genom skolan. När nu flickorna visar framgång blir det panik. Varning varning, security alert, det måste vara något fel, vi måste ta hand om våra pojkar! Visst. Men stopp, inte på flickornas bekostnad.

Att pojken är omöjlig tror jag har mera att göra med djupare illamående än med just skolans olämplighet. I skolan ska man lära sig saker, det krävs arbete av eleven, det krävs till och med disciplin. Man kan inte ha roliga timmen eller gymnastik varje dag från åtta till två, hur springsugen pojken än är.

Man kan kräva lika mycket koncentration av pojkar som av flickor. Man kan kräva samma moraliska standard av män som av kvinnor. Män kan också skriva och känna. Sluta tro att män är träbockar. Män är dock förfinade varelser.