Det boomar i den svenska feminismen. Den avgångna vänsterledaren Gudrun Schymanhar lagt av med allmänpolitiken. För 495 kronor kan man nu få höra henne som ensaksfeminist lägga en ”blåslampa i skrevet på männen”. De två betydligt yngre författarna till boken Ta betalt! flyttar fokus i de skuggigare regionerna och uppmanar skoltjejer att lägga blåslampan ”i arslet på rektorn”.

Hejsan, kan nån tycka, det var en fartfylld retorik – om inte SVT:s kriminalreporter Katarina Wennstam samtidigt vore ute med en annan, kallt rapporterande bok. I Flickan och skulden kan man läsa om hur andra får korkskruvar och kryckor uppstuckna i underlivet på riktigt: unga kvinnor som blir vidrigt gruppvåldtagna, bara för att senare bli ytterligare förnedrade av både polis och domstol.

Men, jojo, det är klart. Det ena var en språklig bild. Det andra var riktigt våld. Alla viktiga folkrörelser med ett stort scope tar retoriska risker. Feminismen är inget undantag. Man kan hamna i overkill med ett militant och generaliserande språk, som till sist utesluter och förtrycker mera än det skapar jämlikhet och frihet. Man kan uttrycka sig så kategoriskt att man förlorar sympatisörer och allierade som det har tagit årtionden av målmedvetet och bra arbete att få.

Till feminismens vänner hör många män. Många har vuxit in i jämlikheten; många anser att kvinnor ska kunna röra sig ifred om nätterna där som män kan det. Många är feminister också om de ofta så att säga inte kvalar in mer än i stödföreningen. Men det knappast vara särskilt pedagogiskt eller politiskt riktigt att servera dem generaliseringar som att ”alla män har fördelar av att några våldtar”.

Knappast tycker killen på förortsbussen, på väg till dagis med ungarna en immig vintermorgon, heller att det är uppmuntrande att veta att nån ser också honom som en potentiell, en som vid (sitt eget övermäktiga) behov är kapabel att våldta barnens mamma, eller nån annan.

Mest synd är det ändå om dem som inte får en bra start. I högstadiernas korridorer borde man få växa till kvinna (och man) utan att det ropas om att nån är hora. Frågan är om det bästa botemedlet då är ett annat skenbart glatt könskrig, som också det innehåller ganska liknande generaliseringar, misstro och förakt.