Den flitigast ställda pubfrågan under de senaste 15 åren: ”Vem var bättre: Pelé ellerMaradona?”

Den näst oftast ställda pubfrågan under de senaste 15 åren: ”Kommer någon någonsin bli lika bra som de två?”

Bara för några veckor sedan diskute­rade två poeter den senare frågan. De ansåg att Maradona var den absolut bästa spelare de någonsin sett (Pelé föll utanför bedömningen eftersom poeterna är födda på 70-talet). Att visst är exempelvis Ronaldinho jävligt bra men här talades det faktiskt om att dominera världsfot­bollen i över ett decennium.

Men att Maradona faktiskt var en på alla sätt osannolik boll- och kroppskonstnär – en spelare som vann VM 1986 i stort sätt på egen hand (det är strikt förbjudet att läsa in några som helst tvetydigheter häri!) samt förde Napoli som första och sista syditalienska lag till Scudet­ton.

De trötta och hjärnsläppta cocktail­partypoeterna höjde ett glas för Maradona och för allt som var bättre förr – ”han var helt enkelt från en annan planet”. Nej, han skulle knap­past någonsin överträffas.

Sällan har nostalgin tajmats så dåligt, löjliggjorts så totalt och varit så fullkomligt malplacerad som den gången. När poeterna några timmar senare ser hur samma Ronaldinho dansar sönder det galaktiska Real Madrid, på dagen 30 år efter Francos död, 3-0, och dessutom på Santiago Bernabeu i Mad­rid. Och dessutom-dessutom: Ronaldinhos lagkamrater, som också var på plan, spelar för Barcelona.

Att avslutningsvis se los madrileños stå och applådera fien­den Ronaldinho var som att på kamelrygg följa stjärnan till Betlehem. Förövrigt var det 22 år sedan som Reals anhängare senaste gång visat sin uppskattning för en Barcaspelare: då applåderades det för Maradona.

Visst dröjer det ännu några år av underverk av ’Dinho’ innan man verkligen kan tänka på honom som världens bäste spelare genom tiderna. Men att han redan är bättre än de bästa spelar­na efter Maradona – Romário, Ronaldo and Rivaldo, vilka alla spelat för Brasilien och Barcelona – är bortom allt tvivel. Sådan är hans överlägsenhet idag att det helt enkelt inte är kul att se på ett lag i vilket han inte spelar.

Jag vill minnas att Pier Paolo Pasolini skulle ha sagt att årets målgörare automatiskt borde krönas till årets poet. Bra så – men i så fall finns det enbart en titel som i värdighet korre­sponderar med Ronaldinhos astrala briljans: Vicarius filii dei.

(God Jul!)