Låt mig börja så här: jag är inte insatt i internationell säkerhetspolitik. Trots det verkar det som om jag som finländsk medborgare, journalist och samhällsaktivist borde bekymra mig väldigt mycket över dessa fyra, vid det här laget mycket ödesmättade, bokstäver.

Men sanningen är den, att jag som lekman helt enkelt inte har hittat någonting i Natodiskussionen som jag skulle ha tyckt varit nödvändigt att hetsa upp mig över. Det kan ju som sagt bero på att jag inte vet någonting, heller. Men ponera. Finland har en stark och självständig arméstyrka och inga hot från yttervärlden (om man inte räknar med USA:s tankespöken och den numera ganska tama ryska björnen). Finland deltar redan nu i internationella säkerhetsoperationer och deltar aktivt i diskussionen om ett gemensamt europeiskt försvar.

Visst kan jag inse att det kan vara kontroversiellt att delta i Nato-operationer endast med FN-mandat, trots att jag är lite bakom flötet. Och visst inser jag att det har sina fördelar att vara lierad med USA. Om inte annat skulle vi kanske få vara med och sprida fred och rättvisa i världens alla barbariska hörn.

Men någonting måste jag ju ha missat, eftersom diskussionen om Nato har böljat het redan i åratal och nu under presidentvalet har blivit en verklig hjärtesak för åtminstone svenska folkpartistiska och gröna kandidater. Är det en ideologisk fråga? Men på vilket sätt är FN och ett europeiskt försvar så mycket bättre eller sämre än ett europeiskt försvar med USA som tillägg? Eller kanske vi borde vara fullständigt oallierade? Men det är vi ju inte i dag heller. Är det en statusgrej? Är vi utanför? Vad spelar det för roll?

Missförstå mig inte. Ur en militärstrategisk och försvarsbyråkratisk synvinkel är ett Natomedlemskap säkert en tung och betydelsefull fråga. Och jag är ju då som sagt ingen militärstrateg. Men jag tror mig i det avseendet höra till en majoritet på sisådär 99 procent av det finska folket.

Jag tycker helt enkelt att det finns viktigare saker att hänga upp sig på. Jag är nämligen en humanistflummare. Jag tycker att inkomstklyftorna, arbetslösheten och tredje världens fattigdom till exempel är frågor som ur ett bredare samhälleligt perspektiv kunde få större vikt i debatten. Var fanns presidentkandidaten vars valtes var att stoppa storföretagen från att sparka folk på löpande band?

Är det kanske så att man vill sopa de verkligt viktiga frågorna under mattan? Eller kan det verkligen vara så att merparten av våra politiker tycker att Natomedlemskapet är Finlands största problem för tillfället? Gud hjälpe oss i så fall.

Skribenten är chefredaktör på Studentbladet