Staden – Kaupunki. Så heter samutställningen på Galleria Hippolyte där Pentti Sammallahti ställer ut en samling svart-vita fotografier, ackompanjerade av Bo Carpelansdikter. Fotografierna, tagna vid olika tillfällen under flera decenniers tid främst i Helsingfors, har en dubbel funktion att fylla. Å ena sidan fungerar de som dokumenterande bilder av en tid som en gång var, händelser som en gång i tiden inträffade och gator som inte längre ser ut som de gjorde under 60-, 70- och 80-talen.

Å andra sidan är de konstnärliga porträtt av situationer som kanske aldrig såg riktigt ut så som det ser ut på bild. Konsten avbildar verkligheten utan att likna den…

Jag har många gånger undrat om inte just bildkonst (och fotokonst) och poesi är de två konstformer som står varandra närmast? De är så nära besläktade i sitt sätt att kommunicera ett budskap och de båda verkar lämna stort utrymme för den personliga tolkningen. Då jag vandrar genom rummen i galleriet möts jag av ett fint samspel mellan dikt och bild. Utställningen är förverkligad på ett sätt som får språket i fotografierna att smälta ihop med språket i dikterna. De har en gemensam rytm, de sjunger samma sång och delar ett sätt att möta omgivningen. De går hand i hand utan att egentligen stöda sig på varandra. Det fina är att utställningen även blivit till en bok i det lilla formatet. Så man behöver inte gå tomhänt hem efter det här besöket.

Tycker man om helheten är det värt att försöka förstå konstformerna individuellt och pröva hur de fungerar separat för sig. En del bilder betraktar jag utan att läsa dikterna för att pröva hur fotografierna ”håller” som en tematisk helhet. De berättar en historia. De väcker en känsla, skapar en stämning som sedan varieras lite och så småningom utvecklas och mynnar ut i en annan känsla. I sina fotografier talar Sammallahti om förgänglighet utan att bli sentimental och om ensamhet utan att bli melankolisk. Eftersom Carpelan skrivit dikterna till Sammallahtis fotografier är det naturligt att dessa teman går igen i hans poesi:

 

Även om där inte finns någon sorg, finns där stillheten. Någonting som gett upp eller kanske bara lagt upp, så som den som nått hamn.

Ofta ser vi en ensam vandrare och genom denna får vi ta del av ett individuellt perspektiv som i jämförelse med den stora världen känns trygg. Både dikterna och fotografierna innehåller ett inbjudande mörker, en ljuv stillhet, en ren tystnad och därför blir det många fotografier av dimma och dis, morgontimmar eller stillsamma eftermiddagar, söndagar och nätter. Men aldrig att bilderna skulle vara tomma, nej – där någonstans finns den lilla personen eller detaljen som ger liv åt bilden. Och trots att fotografiet verkar så avskalat mången gång, medför den lilla personen, en ensam fågel eller en skygg katt ett djup och en dold berättelse som man så gärna spinner lite vidare på.
Staden – Kaupunki på Fotogalleriet Hippolyte, Kalevagatan 18 B, Helsingfors. Till 5.3.2006.