En populär amerikansk myt insinuerar ett samband mellan makthavaren i Vita huset och vad som produceras i Hollywood. Rambo, Rocky och Terminatorn hade sin storhetstid under Reagan och BushSr. medan Clintons mandatperiod kantades av mera djuplodande dramafilm. Ett liknande mönster ska gå att spåra ända till 1920-talet.

Våren 2006 har på många håll rubricerats som ett trendbrott. Vi lever mitt i Hollywoods politiska vår, heter det – trots en republikan vid makten. Hollywood har fått nog efter sex år av Bushfilm – dubbelupplaga av Spindelmannen och andra Marvel-hjältar – och återinfört politisk realism på agendan.

Först ut var Sam Mendes Gulfkrigsskildring Jarhead och senare i vår kommer oljestorynSyriana. Den här veckans politiska Hollywoodpremiär är George Clooneys Good Night, And Good Luck.

Good Night, And Good Luck skildrar senator Joseph McCarthys kommunistjakt på 1950-talet med utgångspunkt i journalisten Edward R. Murrows (David Strathairn) tv-programSee It Now. Berättelsen är en avskalad återgivning av händelserna kring See it NowsMcCarthykritiska avsnitt. Dessutom rekapituleras mediernas roll – den fjärde statsmakten som knegat för marknadsekonomin.

Edward R. Murrow är en arketypisk amerikansk legend, där myten och personen flätats samman i arkaistisk godhet. Det här sitter som handen i handsken för det amerikanska 1950-talet – den amerikanska drömmens decennium – televisionens, förorternas och hemmafruarnas glansdagar. Clooney fångar förträffligt denna oskyldighetens mentalitet kryddad med tidens frivola jazzackord med ett stilrent svartvitt foto. Illusionen stärks ytteligare av ett digert bruk av arkivmaterial från McCarthy-förhören.

1950-talsskildringen ror Clooney i land med beröm medan det politiska budskapet smakar trä. Stora ord som sanning, frihet och demokrati klingar tomma och Good Night, And Good Luck har egentligen mera gemensamt med Frank Capras amerikanska 1930-talsdrömmar än med politisk realism. Hos Capra – bl.a. Mr. Deeds Goes to Town och Mr. Smith Goes to Washington – konfronteras den godtrogna lilla människan med politikens och affärslivets mörka sidor och utgår som andlig segrare ur konfrontationen.

Strathairns Murrow är en liknande rättfrom caprafigur med den rätta moralen. Murrow är visserligen ingen tvättäkta Mr. Deeds – han har intellekt som vapen mot tidens cynism – men livsåskådningen är purt 1930-tal.

Groende flint och kedjerök-ande räcker inte till för att nyansera bilden av Murrow och han reduceras till den schablonmässiga hjälte han förblivit i folkmun. Hans martyrium för sanningen gör helheten brydsam. Hjältar fungerar helt enkelt bättre i det kollektiva minnet än på film.

Samtidigt är det ändå underförstått att Clooney avsäger sig personkult, men efter filmen kvarstår frågan om man ska följa Murrow för att han har sanningen på sin sida eller för att han är Edward R. Murrow.

Det krävs mer av politisk film än kontroversiella ämnesval. Det faller ganska nära Jean-Luc Godards Cannesplädering apropå politisk film anno 2004. Godards upplyste Michael Moore om att han måste lära sig att skilja åt bild och text. Moores texter kritiserar Bushoch amerikanska övergrepp medan bilderna – själva filmen – inte gör det. Något liknande tycker jag mig finna i Good Night, And Good Luck.

Good Night Good Luck har Finlandspremiär 17.2.

Anton Schüller

 

Lämna en kommentar