Ett axplock oförglömliga höjdpunkter från den gångna veckan:

Muslimska män, i protest mot att en dansk tidning likställer profeten Muhammed med en terrorist, hotar skämttecknarna med halshuggning.

USA och Storbritannien, storockupanter i Irak och Afghanistan, går i spetsen för kritiken av de islamofobiska skämtteckningarna – utan att röra en min.

Finlands premiärminister är inte heller att glömma bort. Med en gravallvarlig och försonlig ton uppmanar Vanhanen pressen att respektera muslimerna, och beger sig sedan till Kuwait i hopp om att sälja vapen till den autokratiska regimen (stor brist på finska pansarvagnar i regionen för tillfället).

Det var inte alls Samuel Huntington utan Tariq Ali som träffsäkrast spådde situationen: det finns inget civiliserat i denna fundamentalisternas, alternativt idioternas, kamp. Det vi har är extremister på var sin sida som slår sig för bröstet i dogmatiskt svärmeri för obskyra ideal: å ena sidan ett våldsamt hat mot väst, å andra sidan en förvrängd och xenofobisk tolkning av pressfriheten. Jihadister mot islamofober. Och mellan dessa två sitter en hel del av oss fast och svettas.

Men också i denna vettlösa konfrontation finns några guldkorn att ta tillvara.

Den enade front som muslimerna världen över samlades till är unik. Den bör uppmuntras och applåderas. Muslimerna har hittat sin medborgerliga makt. De fundamentalist- och regeringsskurkar som nyhetskamerorna är så oerhört förtjusta i kunde fråntas sin monopolställning i talarstolen.

För européernas del gäller det att äntligen inse att det samhällskontrakt som definierar gränserna för vad som är eller inte är acceptabelt är hopplöst föråldrat. Tanken om ett vi och ett dem borde en gång för alla förpassas till historiens skräpkorg.

Det är dags för ett nytt kontrakt som grundar sig i en äkta dialog, där varken självcensur eller islamofobi hör hemma.