Ann-Sofi Sandström

För mig är det omöjligt att rivstarta på morgonen. Jag behöver stora mängder kaffe och en lagom dos stimulerande sällskap för att riktigt komma igång. Sen mitt favoritcafé stängde för gott har jag lagt mig till med nya rutiner, och ofta gör jag en första mellanlandning i den lokala färghandeln för att tigga kaffe. Men egentligen är kaffet bara en bisak.

– Om vi antar att det här är en normal livslängd, säger färghandlare W. och drar ut ett måttband till nånting mellan 70 och 80 centimeter – om vi antar det, var befinner du dig nu? Hur många centimeter kan du rimligtvis räkna med att ha kvar? Och så tvingas man halvt motvilligt begrunda det faktum att man redan är mer än halvvägs genom livet. I bästa fall, alltså. Vad vet jag? Jag kanske bara har några futtiga centimetrar kvar.

Första gången jag konfronterades med färghandlarns måttband tyckte jag det var aningen obehagligt – för vem vill nu ren på förmiddagen börja tänka på hur många år, eller centimetrar, som redan har gått, och hur många man statistiskt sett kan vänta sig att ha kvar? Men samtidigt är det väldigt nyttigt att se på livet så där konkret – att ha det där måttbandet framför sig och se att ”där flyttade jag från stan” vid den 19:e centimetern, och ”där var mina år i Spanien, och titta, det är redan nästan en hel decimeter sen jag flyttade tillbaka till Nykarleby!”

–  Och så här länge har vi känt varandra, säger färghandlarn och går sju centimeter bakåt, och när det har gått lika många år till är det inte så mycket kvar… Om man alls lever.

– Och vad har du tänkt göra av den där biten? frågar färghandlarn och pekar på den del av måttbandet som motsvarar resten av mitt liv…

Jag har inget bra svar.

– Och om du skulle få veta att du bara har några få centimeter liv kvar, vad skulle du göra då?

Det får jag fundera på medan färghandlarn själv försvinner ut i butiken för att sälja kakel, parkettgolv, tapeter och målfärg. Jag tar en kopp kaffe till, tittar mig förstrött omkring, hittar ett stort ark med undanstoppad bubbelplast och klämmer några bubblor.

Hos färghandlare W. levereras det inga färdiga svar, men det ställs en hel del frågor. När jag har druckit ett par koppar kaffe i min ensamhet går jag. Jag var ju faktiskt på väg till jobbet. Samtalet fortsätter förmodligen följande dag.

På kvällen går jag på pizza med en jämnårig väninna som lever ensam – eller egentligen lever hon inte längre ensam, för hon har nyligen blivit med hund, men i alla fall.

Jag berättar för henne om färhandlarns måttband, och om hur nyttigt och obehagligt det är att så konkret tvingas begrunda livets korthet.

– Hm, säger hon, jag konkretiserar det hela på ett lite annat sätt numera, och jag tror – eller hoppas – att jag har tre pudlar kvar att leva.

Och så förklarar hon att den pudel hon för tillfället har, en mellanstor, kan väntas leva tills hon själv är kring 60. När den dör tänker hon byta till en mindre pudel, med kortare ben, men svart, som den första, och den hoppas hon kunna leva med tills hon själv är kring 75. I det skedet ska hon skaffa sig en riktigt liten pudel, och den ska också vara svart, och den ska hon ha tills hon är 90 – och i det skedet utgår hon ifrån att det inte är så mycket kvar av varken hennes eller hundens liv.

– Men om du skulle få veta att du bara har ”en pudel” kvar att leva? undrar jag.

Hon berättar vad hon skulle göra.

Och medan jag äter upp min pizza funderar jag vidare över vad jag själv eventuellt skulle göra annorlunda ifall jag skulle få veta att mitt måttband kommer att klippas av i förtid…

Skribenten är journalist

Ann-Sophie Sandström

 

Lämna en kommentar