För ett år sedan marscherade Abir Kobaissi med den libanesiska flaggan i högsta hugg. Tillsammans med hundratusentals libaneser som samlats vid Martyrplatsen i Beirut drömde Abir om en bättre framtid. Idag låter drömmen ännu vänta på sig. Ett porträtt av en ung vänsteraktivist i Mellanöstern.

När jag var liten bodde vi i stadsdelen Shiah i centrala Beirut. Shiah är ett fattigt område där främst shiamuslimer och palestinska flyktingar lever. Vi var en stor familj på åtta som bodde i en trång lägenhet. Min pappa, som var tygbutiksägare, var en sträng man. Mamma fick sällan lämna hemmet.

Det första aktiva minnet jag har av inbördeskriget är dagen då en bomb kom flygande in genom fönstret. Bomben var nära på att träffa mamma som lagade mat i köket. Själv lekte jag på golvet bredvid henne. Jag vet inte om bomben exploderade inne i vår lägenhet eller om den fortsatte sin vandring genom väggen till grannen, men jag glömmer aldrig det öronbedövande ljudet. Det var ett ljud som jag aldrig tidigare hört. Jag måste ha varit fem år då.

Varifrån bomben kom, eller vilka det var som hade kastat den frågade jag aldrig.

Inte långt efter det flydde vi till södra Libanon. Den israeliska invasionen hade börjat och Beirut var inte längre ett säkert ställe att bo på.

Det var svåra tider för min familj. Vi hade inga pengar och pappa, som ensam försörjde oss, var kvar i Beirut för att sköta butiken. Men staden spärrades snart av, och det tog många månader innan han lyckades ta sig ut därifrån. Jag minns hur han grät när han såg oss.

Under invasionen brukade israelerna kasta ner flygblad på byarna i södra Libanon. ”Vi söker palestinier”, stod det skrivet på dem på arabiska. Men de bombade allas hus.

När min bror Ibrahim bestämde sig för att gå med i Harakat al-Mahrumin (De berövades parti) blev det kris hemma. Pappa vägrade förstå Ibrahims beslut och till slut blev de ovänner. Harakat al-Mahrumin, som numera kallas Amal (ar. hopp), var ett shiamuslimskt parti som den iranskfödde imamen Musa as-Sadr hade startat på 70-talet. Deras mål var att kämpa för shiamuslimernas rättigheter och förbättra deras bedrövliga situation.

Senare hörde vi rykten om att Ibrahim hade deltagit i någon sorts militäroperation mot israelerna. Det enda vi fick veta var att han hade överlevt.

Trycket var stort på oss flickor i den lilla, traditionella byn. Min syster Jumana klarade inte av omgivningens krav och tog till slut på sig hijab. Också jag höll på att bli religiös. Jag bad fem gånger om dagen och fastade under ramadan. Jag var en ordentlig shiamuslimsk flicka.

Men sen blev jag kär.

Det var en mörk period i mitt liv. Inga av mina väninnor verkade förstå mig, och jag kände mig ensam. Jag rymde från skolan åtskilliga gånger för att vara med min pojkvän, min bror Hani hjälpte mig t.o.m. att rymma. Men jag föll djupare och djupare ner i depression. Jag kände mig som en dålig mänska. Den inre konflikten gjorde mig sjuk. Jag fick migrän och hade ont i magen jämt.

Alla har vi en skyddsängel i livet. Själv har jag två: mina morbröder Hasan och Karam. Hasan, som är journalist och studerade filosofi på universitetet i Beirut, har spelat en oerhört viktig roll i mitt liv. Det var han som övertalade mina föräldrar att låta mig flytta till Beirut för att studera. Jag vet inte hur han lyckades med det konststycket, men snart bodde jag i min egen lägenhet i storstaden och studerade biblioteksvetenskap på universitet.

Visst var det spännande att slippa familjen, men att leva för mig själv var inte alltid så enkelt. Unga kvinnor bor inte utan sina familjer, speciellt inte i mitt kvarter som kryllade av sunnifundamentalister. De kastade ägg och skräp på min balkong en gång. I Libanon är nyckeln till en kvinnas frigörelse en ekonomisk fråga. Om min familj har släppt tyglarna om mig är det främst för att jag försörjer mig själv. Annat skulle det säkert vara om jag ännu var ekonomiskt beroende av dem.

Universitetsstudierna gick inte heller så bra i början, men politiken fångade genast mitt intresse. Nästan alla vid vårt universitet kom från  anspråkslösa förhållanden. Marx idéer var därför populära.

Jag tror inte själv på kommunismen, men jag identifierar mig helt med vänsterns ideal. Det är i allra högsta grad mina egna erfarenheter av att vara fattig shiamuslim, och kvinna, som haft en avgörande betydelse för min övertygelse.

Den riktiga vänstern i Libanon är en mycket liten grupp som varken har makt eller inflytande. George Hawi (f.d. ordföranden för det libanesiska kommunistpartiet, mördad ifjol) hörde till de aktivaste inom vänstern, och ett av de främsta målen för partiet var att avskaffa sekterismen (det politiska systemet i Libanon som delar den politiska makten enligt religiös tillhörighet). Libanon är demografiskt ett segregerat, sekteriskt samhälle. Tänk t.ex. på att arméns olika förband är uppdelade enligt religion. Om själva systemet och administrationen är sekteriska, hur kan man då förvänta sig att inte mänskorna också tänker sekteriskt?Men undantag finns. Folkliga initiativ som Hayya Bina (ar. framåt!) och Reform Lebanon, har under den senaste tiden profilerat sig som nationella och religiöst neutrala röster. Också de stora demonstrationerna efter mordet på Hariri var i grunden nationella, inte sekteriska. Men krigsherrarnas agitatorer uppenbarade sig snabbt och försökte manipulera oss. I början deltog jag aktivt i demonstrationerna, men nu gör jag det inte längre. Cederrevolutionen var en bluff. Läget har bara försämrats, speciellt för de fattiga i det här landet.

Det som jag är mest rädd för är den dag då de försöker avväpna Hizbollah. När vi led under israelisk ockupation var det ingen annan än de som vågade göra motstånd. Hizbollah, det är våra pojkar! Palestinierna å sin sida hamstrar vapen. Jag tror att de är rädda för att Israel och USA återigen ska börja förse LF (den maronitkristna ultrahögermilisen) med vapen.

Många menar att läget i landet kommer att bli sämre innan det blir bättre. Men ser man på Palestina och Irak kan man fråga sig varför vi skulle besparas konflikter.

Jag tycker att vänstern i Europa kunde kämpa hårdare så att inte de som lider faller i total glömska. För européerna är objektiviteten en kär princip, men kan man faktiskt vara objektiv med så mycket orättvisor?

Patsy Nakell

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.