Sorgen är strömlinjeformad. En må verka tuff och trög, en annan vass och cool, medan en tredje spelar skrattande pingla. Men tragedin förenar oss alla. Med avstamp i döden beger sig Unga teatern med pjäsen Vi som blev kvar av Henrika Andersson ut i Svenskfinland för att lära oss gråta. Och det är ett viktigt budskap man för fram. När det ovanliga sker, en kamrat dör – tar livet av sig – är det tillåtet att reagera. Blotta dina känslor, omfamna gemenskapen. Eller svälj gråten och snyfta dig ensam till sömns.

Vi som blev kvar är en ungdomspjäs. Det kommer man inte ifrån. Begreppet är sorgligt bekant för alla vars skolgång sammanfallit med upplysningspjäsens guldålder. Tragiskt välvilliga skådespel om droger och våld, kärlek och sex, har sabbat klimatet för alla framtida försök till scenpedagogik. Bra som dåligt, i bakre raden sitter idag alltid någon som skrattar högt och föraktfullt.

Skådespel i den här kategorin är käcka, försöker vara lustiga och flörtar klumpigt med ungdomar. Vi som blev kvar fyller egentligen inget av de här kriterierna, men nog det sista och viktigaste: publiken skall svälja budskapet till varje pris. I det här fallet nystas den röda tråden tydligt ut i famnen på åskådarna, så att ingen bara skall missa poängen. Här kackar man i eget bo, eftersom just den här sortens spel väcker motreaktioner hos den inte alltid så dumma publiken.

Fast pjäsen stiplar i de svåraste rutorna, överträffar den många andra liknande uppsättningars klumpiga grepp. Iscensättningen överraskar. Pjäsen utspelas både i nuet och i retrospektiv. Scenografin är minimalistisk och lämnar rörelsefrihet för både åskådare och skådespelare. När sorgenyheten äntligen ropas ut, när klassläraren sitter vid sitt bord och tilltalar åskådare och publik som samma klass, träffar pjäsen den punkt den siktat på. Då tystnar nog även bakre raden.

Oftast går det förstås i moll, med saxofon, munspel och blåssynt, som spelar upp en stämningsfull trudelutt som ger det hela karaktär. Klassrummet är klassiskt, här finner vi alla de roller som var och en minns från sin skoltid. Men frieri till målgruppen är det ändå inte. De för skådespelarna väl skräddarsydda rollerna må vara aningen stereotypa, men berättandet framskrider ärligt. Inga absoluta doktriner tvingas på publiken, ingen sorg som i sin storhet blir förpliktande. Det är OK att tänka på ostsmörgåsar på begravningar. (Det som inte är OK är det totala brottet i scenografin som sker under jordfästningen i pjäsen.)

Premiärpubliken lämnade nog festsalen med rofyllda sinnen. Vi som blev kvar duger bra som livlina för dem som sjunkit lite för djupt ner i tonårskrisernas träsk. Den bryter mot många av ungdomspjäsens stilistiska hybris och erövrar ny mark i sin rättframhet. Men något återstår. Förtroende för publiken.

Vi som blev kvar, text och regi: Henrika Andersson. I rollerna: Anja Bargum, Peppe Forsblom, Ylva Edlund, Mika Fagerudd, Frank Skog. Scenografi: Stig Edsvik/Henrika Andersson. Ljud och ljus: Jukka Hannukainen. Produktion: Vibeke Löfgren.