Sällan har en arbetsmarknadsreform fått ett lika entusiastiskt och okritiskt mottagande som avdraget för hushållsarbete. Rykten om reformens positiva effekter spred sig som en löpeld även över landets gränser. DN rapporterade i november 2004 att hushållsavdraget i Finland på kort tid hade skapat nästan 100 000 nya arbetsplatser.

En undersökning från i våras tog dock även reformens ivrigaste anhängare litet närmare jorden. Det visade sig att hushållsavdraget hade skapat mindre än 1000 nya jobb inom hushålls- och vårdbranschen. Inom byggbranschen var resultatet ännu futtigare.

Redan år 2003 förlorade staten 91 miljoner euro i skatteintäkter på grund av hushållsavdraget. Detta innebär att mindre än 1000 nya jobb med låg produktivitet hade kostat cirka 100 000 euro per styck.

Trots detta beslöt regeringen i augusti att fördubbla maximibeloppet för hushållsavdraget från 1 150 euro till 2 300 euro. Beslutet verkar att ha baserats mera på ideologi än på ekonomiska kalkyler.

Det är uppenbart att skatteavdraget för hushållsarbete passar som hand i handske i regeringens allmänna strategi, vars hörnsten är en stark tro på skattelättnader som mirakelmedicin för ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning.

Den här sortens politik visar med all önskvärd tydlighet att regeringen vill att nya jobb helst skapas inom den privata sektorn. Politikens syfte är att minska den offentliga sektorns andel i ekonomin och stegvis montera ner den nordiska välfärdsmodellen.

I regeringens föreställningsvärld har välfärdsstatens grundläggande värderingar som jämlikhet, jämställdhet och social trygghet blivit oförenliga med den globala världsekonomins krav. Välfärdstaten måste bantas ned för att garantera konkurrenskraften och välståndet, hävdar Finlands politiska elit.

Mot denna analys talar emellertid fakta om Finlands och de övriga nordiska ländernas snabba ekonomiska utveckling under den senaste tioårsperioden som visar att välfärdsstaten tvärtom har varit nyckeln till framgången i den globala ekonomin.

Pigavdraget är inte enbart dyr och ineffektiv sysselsättningspolitik. Det är samtidigt en skamlig symbol för den politik som har fördjupade samhällsklyftor som explicit mål.

 

Markku Vuorio

Lämna en kommentar