I Terence Malicks senaste film Det nya landet finns några scener med gatuliv i den nya staden i det nya landet. Hantverkare och flanerande par rör sig över torget och gatan, där finns både kyrka och brunn. Det liknar europeiskt stadsliv under århundradena från medeltiden framåt. Men miljön ser litet löjlig ut för staden består av glesa brädkonstruktioner. Dagsljuset lyser fram mellan stakor och slanor, det byggda blir som en sorts markeringar i luften. Staden finns egentligen inte. Den är en föreställning i människornas huvuden, en modell för tillvaron de har fört med från Europa, en symbolisk konstruktion.

Som stomme i filmen använder Malick berättelsen om indianprinsessan Pocahontas. Genom den får han frågebottnar kring två olikartade samhällen. Pocahontas är det okända som tjusar europeerna, liksom den glada naturen själv, men hon är också ögonen som ser den främmande kulturen. Fast det är inte Pocahontassagan som är filmens starkaste sida. Det som dröjer kvar efteråt är den visuella meditationen över kulturmiljöerna och människans förhållande till naturen.

Jag har sett recensenter klaga över det myckna rinnande vattnet i filmen. Själv tyckte jag det fanns betydligt mera av stillastående dystränder och träskgräs. För min del var just skogen, gräset och vassen huvudpersonerna. Eller den så kallade obändiga naturen. Erövrarna sågar ner den till inhägnader och palissader, urbefolkningen bor inne i skogen som i ett stort rum.

Hur samhällena på jorden lever med naturen är en av de mest avgörande frågorna för framtiden. Det förnuft som idag formar världen genomsyras inte precis av långsiktigt miljötänkande. Och globaliseringen handlar  inte heller om social rättvisa. För att nämna en annan aktuell film, ser världen mera ut som i Syriana. Filmen bygger på en bok av en fd CIA-agent och är en rafflande hemsk historia om det kortsiktiga ekonomiska spelet om oljan, och också, om man vill det, om vilken typs maskuliniteter som styr den globala företagsvärlden. I en machiavellisk maktkamp för alla krig mot alla och de starkaste manövrerar ut de svagare eller utraderar dem.

 

Vandana Shiva uppmärksammade nyligen hur Världsbanken i Indien arbetar för privatisering av vatten. Det är inte det första försöket att förvandla jordens vatten till vara och börja vrålutnyttja det. Knappast det sista heller. I Bolivia lyckades befolkningen för ett antal år sedan tack vare en enorm protestsrörelse stoppa liknande planer. Privatisering av vattnet drar undan hela bottnen för de lokala samhällena. Shiva kallar det rent ut för hydroapartheid. Framtiden behöver inte vattenmarknader, det som är livsviktigt är att skapa vattendemokrati.

Egentligen kunde man tycka att miljöhot, katastrofer och sociala orättvisor för länge sedan skulle ha varit tillräckliga för att åstadkomma en medveten och solidarisk mänsklighet som kunde styra in världen i ekologiskt och etiskt hållbara banor. Varför i fridens namn är det så svårt?

Ett av svaren ligger kanske i det filter att förstå världen som det teknologiska samhället fört med sig. Det är för långt från ett symboliskt meningskapande som medvetet upprättar världen. Och utan symboler kan vi inte utrycka kulturell identitet eller skapa mening. Den tekniska, statistiska hanteringen av tillvaron i industrialismens fotspår reducerar mening till mätbarhet och därmed till makt. Den franske sociologen och historikern Jaques Ellul konstaterade en gång att “i den teknologiska civilisationen förvandlas allt till en imitation av teknologi eller till en kompensation för följderna av denna”.

Han talar om samhällen som miljöer och tänker på dem som medlet för existensen, det omedelbara vi lever av och förstår världen genom, men också det som är det största hotet mot livet. En gång var det förstås naturen som var den avgörande makten människorna levde med och av. Senare, när man separerade det sociala rummet från naturen, var det själva samhället. För att göra en lång historia kort har den teknologiska civilisationen förvandlat miljön – och världen – till en kombination av industriområde och nöjespark.

Enligt Ellul är knoppen med den teknologiska miljön att den så uppenbart är skapad av människan. Det är därför svårt att liksom en gång till skapa om den, symboliskt. Men miljön är både konkret och symbolisk och det är det symboliska uttryckandet som ger perspektiv och mening. Samhällen består av individer som fantiserar och föreställer sig. Utan ett fungerande symboliserande uteblir den distans som gör att man kan skapa moral och historia. Det teknokratiska plastspråket fungerar kvantitativt och statistiskt  och i grund och botten irrationellt, det fräter sönder både trygghet och indentitet. Som livsmiljö leder det också – som Ellul, och hans amerikanske kollega Richard Stivers, inspirerande diskuterar – till att bara starka känsloutlevelser återstår som bevis på att man lever. Ju mer miljön teknifieras och avpersonifieras, desto starkare behöver upplevelserna vara.

 

Låt oss drömma om en miljö, ett rum, en värld, där teknologin inte eroderar det skapande medvetandet. På något sätt behöver vi återinta både det sociala och det naturberoende perspektivet och skapa en mening som kan bli en gemensam världsmoral.

Men jag håller nu till godo med en teknologisk massmedial miljö. Filmer är en av de platser där verkligheten idag liksom spelas upp. Ibland känns det som om det subjektiva och kvalitativa trots allt kan andas där. Ibland inte.

Hur som helst har både spelfilmer och dokusåpor en längre tid frossat i berättelser om att klara sig i naturen och att leva där med andra. Namnen är talande, Robinson, Survivors,Cast Away och nu senast Lost. Där såg jag häromsistens en kvinna göra astmamedicin av något frodigt ormbunksliknande. Läkaren i sällskapet luktade på moset, vilken bra idé med eukalyptus. Den eukalyptus jag sett har inte haft ormbunksblad. Men kanske föreställningen om att naturen är nödvändig räcker?

Skribenten är kulturarbetare