Tavastia fick för tolfte året i rad dra en suck av lättnad. Den svarta rockhålan hade klätts av sin tunga, mörka mantel och badade i ljus. Det var Funky Elephant Festival som bjöd på variation i paletten, och på dansrytmer inom en ovanligt bred definition av funk.

På torsdag inledde CapeNape & The Foundation med bigband reggae i varierande tempo. Mellan lugnare låtar kunde man urskilja afrobeat gitarrkomp lånat direkt av Fela Kuti. Ghetto Blaster Sound, en lös sammanslutning av självständiga artister, tog därnäst över scenen och gav festivalen dess inslag av suomireggae. Raappana som under det senaste året dragit åt sig uppmärksamhet i kretsarna, rimmade träffande om publikens orientering: ”Alla ni som röker det, sätt händerna i vädret” (fri översättning). En djungel av armar sträcktes mot taket.

Dagen var tillägnad Faces festivalens och Funky Elephants tangeringar under titeln FunkyFaces. I den andan badade Tavastia i den etiopiska trikolorens rödgröngula ljus och en lätt doft av rökapå. När det blev tur för kvällens dragplåster, den senegalesiska musikgruppen Galaxy, var det redan tunnsått i publiken. Intensiva djembe och tama (Senegals nationalinstrument, en slags trumma) rytmer lyckades ändå trollbinda den återstående publiken i ett frenetiskt dansande (i finsk anda dansade under hela veckoslutet bara den främre halvan av lokalen).

Fredagen såg man redan i en helt annan dager. Publiken hade övergått från torsdagens rastakompositioner till en mera stilren all-a-round skala och diskobollar översköljda av en blå och orangeskiftande silvrig belysning. Torsdagens gungande rörelser bröts tvärt av under veckoslutet och ersattes av ett rytmiskt skakande. Redan de första banden drog mera publik än dagen före. Robert Street Fighter´s inledde dagens session med personlig experimentell jazzfunk besläktat med the Avalanches. Sångaren Tyco gav ett brett hip-hop bidrag till bandets habitus.

Publikkontakt fixades på finskt vis, dåliga skämt gick väl hem hos den glatt hoitande massan. Efter flera mindre unika uppträdanden styrde Q-Continuum in festivalen på nya spår. Med Emma Salokoski som gästande stjärna var det härlig men trygg funkig soul som gällde. Men ser man på. Father Metro (Tommy Lindgren) marscherar in på scen och börjar sjunga avslappnat med det övriga gänget. Knappt har han hunnit sjunga en låt, så får den redan fullsatta scenen ge stjärterum åt Axl Smith. Och där kommer ju Paleface. Soulelementen skalas snabbt bort och publiken dansar i trans. Säkra old school- kort – The Message, Rapper’s Delight och Apache – fick fart på de slöaste fötter.

Det som skulle bli nattens höjdpunkt blev istället en mjuklandning efter det rekordintensiva Q-Continuum. Visst fick holländska OctavePussy majoriteten att dansa, men ”kultbandet” körde med en säker rytmisk arsenal av låtar som alla skulle ha fungerat under någon minut – men tyvärr drog ut i flera.

Lördag. Joe Bataan är på allas läppar: första dagen då allt är som det skall vara på Tavastia. Smockfullt – den som vill nå första raden får ta till häftigt armbågande. Några av höjdpunkterna utspelades hos grannen Semifinal (där festivalen också pågick alla dagar). Echosystem feat. Mibia diversifierade programmet med brasiliansk bossanova. Dirty Harry Sextet (från Åbo visst), körde instrumental funk och friade till publiken med en version av Knight Rider Theme. I det skedet var många färdiga att gå ner på knäna, de flesta besökarna hade ju 80-talet i färskt minne.

På Tavastia sidan spelade utan tvekan en av den finska klubbmusikens stora stjärnor – The Valkyrians som redan fått en svårlöslig kultbändsstämpel. Supersympatisk rocksteady ska omfamnade publiken under ledning av rudeboysångaren Angster, som, om man blundade, gav en associationer till 22-pistepirkko. Nivån hölls hög även när Dalindéo var i turen. Brasilien-inflytandet fortsatte sitt segertåg när bandet friade till publiken med dansarvänlig latinjazz.

Så var man inne på den elfte timmen. Joe Bataan tituleras som mannen bakom latinsoul, men är också en av rapmusikens förfäder. Bataan har under de senaste tjugo åren jobbat som advokat för ungdomsbrottslingar, men har nu åter tagit till micken. När han så steg upp på scenen, gjorde Tavastia än en gång musikhistoria. Med ett ödmjukt och kärleksfullt uppträdande visade sig Bataan vara både en kompis och fadersfigur, som stolt drog sitt livs historia mellan låtarna – som inte hade tappat moment med åren. ”I love you Helsinki!”, utropade Bataan. Visst har man hört det förut, men för en gångs skull kändes det ärligt.