Nu har jag ägt Kate Bush nya skiva Aerial i fyra månader och jag har fortfarande inte lyssnat på den. Eller, jag började lyssna, men stängde av. Blev så nervös. Hennes gälla röst, tonerna som stiger och rasar, det påträngande pianot. Och allt detta i hela rummet och in i örat, jag vet inte. Jag gillar mycket av Kate Bush men plötsligt är det bara nej.

Som barn och tonåring kunde jag inte lyssna på långsamma låtar för de ingav ett obehag eller en sorg som sedan inte försvann på hela natten. Nu får jag en besläktad olust av särskilt Kents musik.

Den här olusten uppstår aldrig av böcker, filmer, teater eller någon annan form av konst eller underhållning. Allt det där får gärna vara angstigt, det är bara bra. En oro kan visserligen uppstå, men är den kanske mera intellektuell? Eller något? Den skiljer sig i alla fall från känslan jag får när jag av någon anledning råkar höra exemplet Kent.

Musik är något som per definition älskas av så många, man borde gilla den förbehållslöst, den borde ständigt tala till ens själ, men plötsligt hittar man kanske ingenting i den som stämmer överens med en själv. Kent talar inte till mig, det finns inget ställe i mig för Kentatt resonera mot. Och det blir en ensamhet, ett utanförskap, ett främlingskap. Som när jag blåste i min tvärflöjt och var elva år och läraren tittade på mig med sina grå ögon och sa: ”Du har inte övat. Igen.” Och jag hade visst övat, men aldrig tillräckligt.

På litteraturdagarna i Mariehamn inleddes lördagens supé med Chopin i en halvtimme och jag satt och tänkte på varför litteratur och musik ofta så självklart kopplas ihop. Eller varför musik alltid så självklart kopplas ihop med något överhuvudtaget. Det är hyggligt varken mot musiken eller mot det andra. Musiken ska alltid vara överallt, vare sig man vill det eller inte. Som en pausfågel. Tidsfördriv. Och det är lite så också att den som vill sänka eller helt stänga av musiken är tråkig. Den är en som inte förstår konst eller det coola (beroende på genre). Konst och det coola är saker man inte ska leka med. Helst heller inte ifrågasätta.

Det förutsätts att man ska vara kompis med musiken per definition alltså, men det går inte alltid att vara en kompis. På insändarsidorna klagas det över att det är fel musik som spelas på Vega, Yle rycker på axlarna: lyssna eller stäng av. Men man kan också göra som de flesta, man kan sluta lyssna på musiken, man kan ha radion påslagen men själv vara avstängd. Jag tror det är så man slutar lyssna på allvar. Jag tror det är så man slutar vara mottaglig, om det nu ska vara en värdefull egenskap. Jag tror att det är en värdefull egenskap och därför tycker jag att detta med lyssnandet är allvar.

Metalldoft och musikteori, de är enligt mig musikens svartaste sidor. Metalldoften kom ju från flöjten, den som jag skulle trollbinda alla med. Musikteorin var gisslet varje tisdag efter skolan. Jag var för ung och ointresserad och fattade ingenting av musikteorin. Flöjten slog jag argt i sängkarmen en gång när jag försökte öva på läxan. När jag några år senare var tretton frågade flöjtläraren kyligt leende om jag har någon pojkvän redan, är det därför du aldrig övar? Han rättade till flöjtens placering, och sånt kräver lärarens fingrar i akut närhet till elevens mun. Jag kände att jag rodnade kraftigt och jag var skraj, skamsen och obildbar.

Det var här, tror jag, som jag lärde mig vara på min vakt. En misstro mot musik föddes, för i varje ton kan flöjtlärarens grå ögon dyka upp. Det här är min rationella förklaring. Men glappet, främlingskapet, olusten kan förstås också vara ett uttryck för något annat. Det kan ha med rädsla att göra. Med saker jag inte vill kännas vid. Hotfullheter.

Låt oss för enkelhetens skull kalla det för smak.

Skribenten är förlagsredaktör