Anna Blom

Det är någonting härligt naivt och rent med arkivbilder från idrottsevenemang på 50-talet. Stämningen, den exalterade rösten och den glada beundran inför idrottarnas prestationer. En positiv vi-anda, med varm saft i snödrivan och vänliga ryggdunkningar. De verkade liksom ha det kul förr i tiden!

Idag verkar inte elitidrott alls vara något roligt. Det enda jag kommer ihåg från Turin är italienska polisens biljakt på en idrottare som flyr fältet efter avslöjande blodprov. Idrotten borde föra fram människans ädla ideal, men just nu är det precis tvärtom. Ifall man ser en oerhörd idrottsprestation, t.ex. att någon springer 100 meter superfort, så verkar det ju bara misstänkt. Man kan vara nästan säker på att den personen fuskar och blåljuger.

Det ska framhållas att jag inte är särskilt intresserad av idrottstävlingar överhuvudtaget. Jag kommer inte ihåg vad den där dopingkillen i Turin hette, men jag minns att han troligen var från Österrike och att polisen som grep honom hade en ganska lustig hatt. Jag tycker att hans personliga tragedi är betydligt mer gripande och intressant än de idrottsprestationer han varit inblandad i. För varför gör en människa på det där viset? Och vad berättar det om vår tid?

Dubbelmoralen inom idrotten verkar vara närmast total. Man håller upp en fasad där man på något vis åberopar de gamla ädla idealen från 50-talet med sportslig anda och hela köret, men det finns ju inte något sådant i verkligheten längre. I verkligheten är våra ikoner bedragare. I verkligheten får småpojkar ishockeyhjälmen krossad av våldsamma vuxna som hänger vid sarjen och ropar glåpord åt dem. För att inte tala om småflickorna, de får ju knappt vara med. Vår verklighet är djurisk och världsordningen medeltida; det finns de som klarar sig och de som inte klarar sig. Fattiga och rika, bra och dåliga, starka och svaga.

I elitidrotten ser vi verklighetens ansikte klart och tydligt – och verkligheten har inga ädla ansiktsdrag. Det räcker inte att vara nästan bäst i världen. Man måste vara bäst – till vilket pris som helst. Också till priset av att svika sina egna ideal, för jag tror trots allt att de flesta idrottare från början har för avsikt att inte fuska. Så var det säkert med dopingkillen också. Han har väl börjat åka skidor när han var liten, visat en stor begåvning, fått stöd och uppmuntran och applåder. Ända tills han växer upp till man och inser att han inte riktigt räcker till som bara sig själv.

Det är någonting väldigt sorgligt med den där scenen där italienska polisen griper en ensam, panikslagen man på natten i alperna. Det är sådana människor vår tid skapar, ensamma fuskare, inga ädla hjältar som kan bära både vinster och förluster. Det är priset vi får betala när vilka beslut som helst anses helt logiska – bara de är lönsamma. Elitidrotten är inte undantagen de moraliska regler som gäller för det övriga samhället.

Som tur är kan inte glädjen över att finnas till och bara hoppa omkring och röra på sig kväsas ens av elitidrott och megajippon. Synd bara att det inte är så värst bra tv-underhållning med stillsamma badmintonmatcher vänner emellan. Det är där den gamla idrottsglädjen finns kvar, utan skrämmande undertoner av brölande massor och ekonomiska intriger.

 

*Den där dopingkillen hette visst Maier och var portförbjuden tränare, men poängen förblir densamma; det är bara fusket man minns och dessa detaljer betyder inte ett dyft för många kvinnor, däribland undertecknad, trots att det tutas om dem från alla håll.

Skribenten är mammaledig journalist

Anna Blom

 

Lämna en kommentar