I Rita Jokirantas fotokonst finns det något av en bildkonstnärs visionära anda. Det vilar en tystnad över hennes konstnärliga bilder. Inte en stumhet men en laddad stillhet som under en tidig morgon till en fin och riktigt varm sommardag. Hon har fångat stunden då allt verkar stå stilla just före en väldig förändring. Och genom att meditera över hennes verk kan man stanna kvar i den där stunden som normalt är flyktig och över före vi ens fattat det. Ofta är hennes bilder fyllda med någon slags väntan eller hopp likt i porträtten av bergiga landskap, skyar och vyer. Men ibland är de fyllda med ett lugn som följs av en obestämd osäkerhet.

Färgskalan är sparsam och således ligger fokus på de mönster motiven bildar och de känslor och stämningar som bilderna skapar. Bilderna skapar även små serier och tillsammans berättar de en liten historia. Den röda tråden är något betraktaren får skapa själv, ibland passar bilderna ihop men länken mellan dem är något man får hitta på själv. Det roliga med dessa serier är att det inte alls är svårt att bygga upp föreställningar om vilka band eller vilken historia som binder ihop bilderna. Man leker med associationer och en känsla för den stämning konstnären velat skapa.

Det har sagts att hennes verk ifrågasätter förhållandet mellan den tolkande betraktaren och bilderna. I vilket fall som helst är hennes verk djupt meditativa och ingen går oberörd ifrån denna utställning på Galleria Hippolyte. Helheten är mycket vacker. Hennes bilder får en att känna att man har åkt ut på en resa till främmande länder och okända platser och att man där äntligen finner lite tid åt sig själv, sina tankar, associationer och omedelbara känslor som dyker upp mycket oväntat.