En bekant som bor på Island berättade att han en gång råkat iaktta när islänningen han delade lägenhet med klippte naglarna. Det märkliga var att han klippte naglarna två gånger: först klippte han dem normalt, men sedan klippte han ännu den lösklippta nagelbiten mitt itu. Min bekant frågade honom förvånat vad han sysslade med, och islänningen förklarade att man måste göra så för att fördröja världens undergång.

Det är nämligen enligt fornnordisk tro så, att man i dödsriket bygger på ett skepp vid namn Nagelfar, och det skeppet byggs av människonaglar. När skeppet är färdigbyggt seglar dödsrikets härskaror iväg på det, och då är tiden inne för ragnarök, den sista striden mellan jättar och asagudar i vilken världen som vi känner den går under. Den märkliga nagelklippningsritualen var alltså ett sätt att se till att man i dödsriket inte får material till det ödesdigra skeppsbygget, och därmed ett sätt att  fördröja ragnarök. (I vissa versioner av myten heter det att skeppet byggs av de dödas naglar, men islänningen ansåg tydligen att materialet snarare var döda naglar.)

Vad handlar det egentligen om när folk säger sig tro på såna saker? Tänk på den vidskepeliga föreställningen att saltkaret inte får gå direkt från hand till hand utan att man däremellan måste ställa ner det på bordet. De som insisterar på att ställa ner saltet backar sällan upp det med någon utarbetad myt i stil med historien om skeppet Nagelfar, de säger bara att det bringar olycka att ge saltet ur hand i hand.

Varför tror de det? Vad är det de tror på när de tror det? Spekulationer om det mytologiska sammanhang (om något) som salt-tabut ursprungligen kan ha hört hemma i kan vara intressanta, men de kan uppenbarligen inte hjälpa oss att förstå varför människor idag, som inte har någon aning om sådana sammanhang, ändå tycker att de måste respektera salt-tabut.

Och om man kan ha ett tabu utan att ha någon mytologisk “förklaring” till det, kanske såna förklaringar inte är det väsentliga heller i fall då man har dem till hands. Kanske det väsentliga är själva känslan av att det finns saker man helt enkelt, eller snarare helt oförklarligt, inte får göra, men helt sekundärt vilka saker (nagelklippning eller saltkar) denna känsla råkar häfta vid, eller hur pass utarbetade mytologier man kan förklara sin känsla med.

Myten, som ju vanligen kontrasteras mot det förnuftiga och rationella, skulle då i själva verket vara urtypen av rationalisering, ett försök att göra det obegripliga begripligt. Själva nagelklippningsritualen i sig verkar ju som ett obegripligt tvångsbeteende, men så snart man hör historien om Nagelfar blir det hela alldeles följdriktigt: om det är så situationen ser ut skulle det ju vara galet att inte dubbelklippa naglarna!

Att man känner att man helt enkelt inte får ge saltet från hand till hand beror förstås inte på att man märkt att de som inte brytt sig om förbudet faktiskt drabbats av olycka. Man har bara fått för sig att om man bröt mot förbudet så skulle man drabbas av olycka.

Och den övertygelsen är av det slaget att den inte kan prövas. Man säger sig inte “låt oss pröva och se efter hur det förhåller sig” utan man drabbas av ett slags bävan inför själva tanken att man skulle kunna bryta tabut. Vill man uttrycka sin bävan i ord kan man säga “man ska inte utmana ödet.”

 

Ibland när vi talar om att utmana ödet menar vi förstås bara att det är dumdristigt och oansvarigt att göra något, t.ex. att gå ut på svag is. Vi kan förklara vad som kan ske, vilken risk man löper, om man går ut på isen. Men om man ger saltet ur hand i hand finns det ingen sådan specifik förbindelse mellan handlingen och vissa möjliga konsekvenser. Att utmana ödet genom att bryta mot tabut upplevs snarare som något slags allmän förhävelse eller arrogans. Grekerna kallade det hybris: tron att man kan undgå sitt öde.

Ödet är väsentligen tvetydigt. Det är en makt, ett opersonligt “något”, men samtidigt “någon” som man kan “utmana” och vars “hämnd” man råkar ut för om man gör det. Hybris är att tro att man kan fly sitt öde, ta sin framtid i sina egna händer. “Man ska inte utmana ödet” kunde översättas med: “tro inte att du är någon!” Det är jantelagen i kosmiskt perspektiv.

Ödet är inte bara något man inte får ”utmana,” utan också något som kan ”leda” en och som man måste ”följa”. Den som tror på ödet fattar avgörande beslut inte i ljus av vad som är klokt eller sannolikt eller vettigt eller gott, utan låter besluten bero av obetydligheter. Napoleon, som trodde på sitt öde, kunde t.ex. ha sin armé uppställd till ett avgörande slag men försitta chansen att agera för att han ville vänta tills årsdagen för ett annat slag. ”Ödet” ville ha det så.

Ödet är en nyckfull tyrann: det är lika nyckfullt mot Napoleon som Napoleon mot sina soldater, och även om Napoleon just i kraft av att han upplever att han leds av ödet känner sig starkare än hela världen, känner han sig samtidigt helt vanmäktig. Om ”ödet” överger honom är han ingenting.

Men i själva verket är allt det här förstås självbedrägeri: den enda som är nyckfull är Napoleon, men han gömmer sig för sig själv och andra bakom ett hopdiktat “öde” som befriar honom från ansvar för vad han gör och samtidigt omger han det med en aura av mystik, ger det en ”högre betydelse”.

 

“Man ska inte utmana ödet.” Jag skulle säga att det man först och främst ska utmana är just ödet, för “ödet” är bara namnet på ens egen rädsla för frihet. Ödestron, vidskepelsen, består just i att man överallt vill se hemliga tecken och förbud som antingen visar en vägen eller hindrar en att gå åt ett visst håll.

Vidskepelse är självbedrägeri, den föds ur önskan att dölja sina existentiella svårigheter genom att förlägga dem (och “lösningarna” på dem) på fel ställe. Bara man klipper naglarna och ställer ner saltet på ett visst sätt menar man sig ha kunnat besvärja något hemskt. Men salt är bara salt och naglar är bara naglar. Och de nyhedniska romantiker som menar att det är en trist syn på världen att se det så, att allt då blir meningslöst, är bara blinda eller rädda för den riktiga mening som finns i vårt liv med varandra.

Skribenten är filosof

Joel Backström

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.