Jag minns när krigets demagoger innan invasionen av Irak 2003 försiktigt växte sig starkare och började förstå USA:s sak. Jag minns Per Ahlmarks kolumner i DN där han hävdade hur demokrati skulle införas, hur Iraks folk ville ha det.

Vi vet vad som alltid omger krig, det som är centralt för alla krig, det som utgör krigets innersta väsen – våldet. Trodde man på allvar att man skulle kunna bomba Irak till demokrati? Att man på något sätt skulle förbigå våldet? Det viktiga hos dessa krigets förespråkare är och var inte dessa risker, det är och var frihet och demokrati oavsett kostnad. Priset var redan fastställt innan invasionen inleddes, kunskapen om verkningarna fanns och gjorde sig hörda.

Min ilska bottnar i att jag dagligen får läsa om hur många barn och kvinnor som sprängs i bitar på Iraks gator, hur landet blöder som ett öppet sår samtidigt som vi i Väst tryggt går till våra jobb, kommer hem till våra barn och sover lugnt om natten. Nej, det pågår ett krig och vi ska inte sova lugnt om natten. Jag blir förbannad på all ignorans.

Hur mycket de som förespråkade invasionen av Irak än talar om diktatorn, massförstörelsevapen, demokrati och frihet så är och förblir hela detta bisarra tivoli ett brutalt misstag, ännu ett av maktens blodiga underverk.

I DN den 20 augusti 2002 skriver Ahlmark som är författare, f.d. vice statsminister och vid tiden fristående kolumnist i Dagens Nyheter:

”Ty hotet om irakiska atombomber är huvudskälet för USA att snart ingripa. När Saddamockuperade Kuwait 1990 hade han redan en arsenal av kemiska och biologiska vapen. Troligen var han då ungefär ett år från sin första atombomb. Men Kuwaitkriget, och senare FN-inspektörerna, hindrade honom att den gången anskaffa de nukleära laddningar som han är besatt av.”

Så lät den generella retoriken. Man antog eller bemödade sig att skaffa de bevis som behövdes för att det skulle se ut som att Saddamregimen hade massförstörelsevapen. Jag noterar att Ahlmark använder ord som ”troligen”, ”ungefär”, och ”besatt”. Troligen varSaddam Hussein, enligt Ahlmark, ett år från sitt första atomvapen som han var besatt av. Det är naturligtvis farligt med en sådan diktator. Men är det inte farligt att anta att någon är på ett visst sätt och troligen har kärnvapen? Det har varit mycket farligt för Iraks civila.

I en kolumn i DN den 25:e januari 2003 beskriver Ahlmark hur veto eller icke veto kommer att leda till att USA:s trupper inleder kriget och att FN enligt Ahlmark vet att välja mellan ett icke-nukleärt krig och ett ”nukleärt inferno”.

Ännu en säkerhetspolitiskt oslipad analys – inga nukleära vapen fanns. Ahlmark gör sig i svartvitt. Antingen får vi ett atomkrig eller inte. Paradis eller helvete, det blir inte svårt att välja. Ahlmark hade rätt i att kritiken blev intensiv när FN förklarade att de bestred kriget i sin helhet. Ahlmark är dock säker i sin kolumn: ”Efter att Saddam har fallit och miljoner irakier börjat jubla över sin nya frihet kommer däremot omvärldens protester att klinga av.”, och fortsätter med tilltron till USA: ”Bush-administrationen [kommer] efter kriget se till att irakierna (och världen) också inser att Amerikas närvaro inte handlar om ockupation utan om befrielse.” I mina ögon ser det ut som en grym och ödesdiger naivitet.

Ahlmark avslutar sin kolumn med att förklara att ”Ungefär så här tror jag att konflikten kring Irak utvecklas under 2003.” Hur kan en man som varit vice statsminister i Sverige, aktiv i tankesmedjan Timbro presentera en sådan okunskap, en sådan naivitet?

Sena april 2006, över 300 000 människor demonstrerar i New York med parollen att USA omedelbart ska lämna Irak. Samtidigt hävdar terrornätverket al-Qaida att de med 800 självmordsbombare lyckats ”knäcka USA:s ryggrad”. Dokumentärer på tv visar hur amerikanska soldater i Irak känner sig vilseledda, lurade och osäkra. De soldater som ännu inte börjat ifrågasätta kriget använder sig av rena överlevarinstinkter. Med hjälp av en starkt överdriven tro på auktoritet, Gud och fosterland verkar de vagga sig själva i trygghet där de söker avskärmning från det dagliga mördandet. Och vad säger människorna i Irak? Det irakiska civilsamhället sprängs i bitar. Det är kusligt tyst. Jag får känslan av att man avvaktar, väntar på att det ska bli lugnt igen.

Den första maj i år var det exakt tre år sedan man från amerikanskt håll deklarerade att alla större militära operationer var över och att kriget var vunnet. Det fanns dock inga massförstörelsevapen, det fanns inget hot. När inga vapen hittades skulle Irak demokratiseras, operation Iraqi Freedom blev Enduring Freedom.

I dag är det svårt att se var inbördeskriget i Irak kommer att sluta. En inte så trevlig tröst är att personer som Ahlmark lär oss att onyanserade, oslipade och naiva framställanden av krig i svepord om frihet och demokrati senare alltid visar sin sanna natur – våldet.

(DN-kolumnen från 2003 finns på: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=100536&previousRenderType=2)