Då palestinierna inte vill ha fred tvingar de oss till att förhandla med oss själva. Så har Israels ledning uttryckt problemet i åratal.

Israel har visserligen försökt hjälpa palestinierna att hitta lämpliga förhandlare. På 80-talet försökte israelerna skapa sin egen samarbetspartner i de s.k. byaråden. Dessa quislingar fick dock knappt en procent av rösterna i lokalvalen.

När PLO-ledningen började flagga friskt för det stympade Palestina som uppstod på Västbanken och Gaza-remsan slogs Israels ledning av panik, speciellt då det internationella samfundet stödde modellen med två stater. Israel försökte spränga de palestinska leden genom att stöda de nya islamiska krafterna. Så påskyndade de Hamas förvandling till Fatahs huvudutmanare.

Yassir Arafat dög som äkta fredspartner så länge han gick med på att koloniseringen av de palestinska områden egentligen var ett utvecklingssamarbete som gynnade båda parter. I utbyte för underkastelsen fick Arafat stöd av den israeliska ledningen när han inrättade sin korrumperade regering.

Den andra intifadan innebar dock slutet på israelernas stöd. Nu blev Arafat plötsligt terrorist. Det räckte inte längre med att Palestina avstod från repressalier, nu måste palestinierna även sträva efter demokrati – i den form som USA och Israel förespråkar och som inbegrep ett godkännande av en israelisk annektering av upp till hälften av den palestinska statens mark.

Hamas valseger gav Ehud Olmert det perfekta (svep-)skälet för att fortsätta med den ensidiga gränsdragningen. Men situationen har vänt om sedan 80-talet: nu behövs Fatah för att störta Hamas från makten.

Mahmud Abbas blir nu omskolad till lydig förhandlingspartner nästan precis som Arafat under sin maktperiod. En skuggregering byggs upp med rasande fart. Israel har tillåtit en stor vapenlast att skickas till Abbas, samt gått med på USA:s förslag att upprätta ett livgarde om 3500 soldater för att skydda honom. Mellanösterns demokratisering kräver alltmer odemokratiska åtgärder.

På kort sikt skulle en maktkupp som störtar Hamas och ett inbördeskrig tjäna Stor-Israels byggnadsprojekt. På längre sikt garanterar detta inget annat än att blodutgjutelsen ebbar ut varken i Palestina eller i Israel.