Många människor är i färd med att ständigt dokumentera sina liv, följa upp, granska, avläsa sig och arkivera det i dagböcker, självbiografier och romaner. Men mycket få har haft chansen att själv dokumentera sin egen tillkomst. När personen och konstnärenValter Kokot gav sig in på den långa resan att bli en kvinna innebar det att gå igenom både död och födelse. Personen och konstnären Ingrid Ung föds 32 år gammal, och kan analysera sitt eget inträde i världen. Hon får själv hitta på sitt namn och sedan vandra runt till stadens olika verk för att upplysa dem om att hon blivit till.

Den konstnärliga gestaltningen av hur Valter Kokot blev Ingrid Ung visades i Konsthallens Studio 20.5–11.6, och den bestod av en samling fotografier, ljudkonstverket Birdsong book, samt videodagboken Trans Am. Verken fångar tillsammans in den tid som Valter/Ingrid befinner sig i mellanskedet. Med Ingrids egna ord är det ”en upptäcktsresa in i det transsexuella rummet”.

Ingrid föds

Fotografierna som möter en är starkt estetiserade, de ger en vacker och behaglig bild av en period som samtidigt är mycket turbulent och omtumlande. På ett fotografi är Ingrid klädd i grön sommarklänning med blommor i handen. På ett annat sitter hon med sminkdosan som en färggrann och doftande karamellask, färdig att dyka ner i hjärtat av det flickigas mysterium. Andra foton visar Ingrid iklädd svarta nätstrumpor och spets i mer utmanande poser. Nästan alltid tittar blicken på betraktaren; ärligt, utmanande eller sökande.

Nästa dag möter jag Ingrid på Konsthallen. Vi sätter oss i studion mitt bland hennes fotografier och konstverk. Vi försöker börja prata, men blir överröstade av videodagboken. Ingrid går fram och skruvar ner ljudet till Trans Am. För en stund ska den konstnärliga berättelsen ge vika för den ”verkliga”.

Ingrid har precis kommit från en av sina estrogenbehandlingar på Kvinnokliniken. Hon ursäktar sig att hon är lite trött och att hon inte har något smink.

– Nu medan min kropp ännu håller på att ta form använder jag alltid smink, det här är ett undantag. Det är för att jag just kom från behandlingen. Men jag slutar säkert med sminket när processen är över och jag också kroppsligt ser ut som en kvinna.

För en oinvigd är det mystiska ord, det där med ”behandlingen” och ”processen”. De känns laddade med mycket mer än man kan ana.

– I den första fasen gick jag i diagnostik. Det innebär att man under minst ett halvår träffar en psykiater en gång i veckan. Om träffarna resulterar i diagnosen ”transsexuell” så får man gå vidare. För mig verkar det konstigt att det kallas ”diagnos” – jag känner mig ju inte sjuk! Men i vårdens ögon är detta en biologisk fråga, en psykiatrisk diagnos som heter gender disorder.

Ingrid själv fick den önskade diagnosen, och kunde fortsätta till hormonbehandlingarna samt en laserbehandling som tar bort skäggväxten. Allt händer inifrån, men Ingrid märker hur brösten så småningom växer, hur kroppen börjar anta mer rundade former. Men varje fas kräver stora mängder byråkrati och lång väntan.

– Det värsta är att man är så beroende av andra människor och deras makt, deras välvilja, deras beslut. Allt hänger på om de skriver under pappret som är nyckeln till att få komma vidare.

Inte minst tidsperspektiven ger vid handen att detta är ett tålamods-
krävande projekt. För Ingrids del satt allting igång i december 2004, och hon räknar med att operationen ska kunna ske under år 2008.

– Just nu befinner jag mig i fasen som kallas real life test. Det innebär att jag lever som kvinna i ett års tid. Med jämna mellanrum träffar jag sjukhusets trans-team, som bedömer mig både utseendemässigt och socialt för att se om jag i olika situationer kan uppfattas som en kvinna.

För Ingrids del håller real life-testet på till maj 2007. Blir hon godkänd som kvinna både till utseende och till beteende får hon den efterlängtade remissen till plastikkirurgen som utför operationen där penisen töms på sitt innehåll och vänds inåt.

Man förstår att de som har pengar struntar i åren av konsultationer och tester för att bara köpa sig en operation i Thailand. I Finland är behandlingen tills vidare gratis, medan man i många andra länder måste bekosta den själv. I Sverige betalar man en summa på ca 100 euro i månaden. Värst tycker Ingrid att situationen är i Tallinn, där många transsexuella måste strippa och prostituera sig för att bekosta sin behandling.

Kvinnorollen och byråkratin

När jag lyssnar på Ingrid inser jag att hon under processens lopp får få förunnade inblickar i detta samhälle både vad gäller hälsovårdssystemet, den psykiatriska diagnostiken och de byråkratiska verken. Hur ska ett samhälle, där varje millimeter av verkligheten definieras, katalogiseras och kontrolleras, kunna hantera människor som under långa tider saknar kön? Systemet skälver – för vilket är det ögonblick man blir kvinna? När ska bokstaven F ersätta M i passet? När man inlett behandlingarna? När man bytt namn? Eller först efter den stora operationen?

Beslutet att ge sig in på den här vägen som kan tyckas både lång och förödmjukande var inte lätt, och beslutet har mognat under 15 år.

– Jag har varit heterosexuell hela livet, men det tog mig 15 år att fatta det, skrattar Ingrid. Men visst har jag minnen redan från barndomen av att jag använde kvinnokläder och tog en kvinnoroll i olika situationer. Jag minns att klasskamrater kunde säga saker i stil med ”Valter, du har ju tjejskor!”

När Ingrid ännu hette Valter Kokot var hon förlovad med en man. Ingrid uppfattade dem alltid som ett heterosexuellt par, medan de i andras ögon var homosexuella. Behovet att definiera och katalogisera har gett upphov till många nästan komiska diskussioner där människor försöker erbjuda etiketter i hopp om att förstå sig på, förklara, bemästra.

– Min före detta pojkvän var heterosexuell, och jag kände mig som en kvinna med honom. Jag var alltid mer omvårdande och givande, och jag sysslade med inredning. Men trots det var jag inte någon stereotyp kvinna, för jag var samtidigt handlingskraftig, slipade golv och sådant. Vi var förlovade i ett år, men han klarade inte av att jag började behandlingen, så vi skiljde oss.

Lite av livet med pojkvännen lever dock kvar i Ingrid Ung, eftersom efternamnet Ung är en översättning av ex-pojkvännens efternamn. Ingrid tvekar lite innan hon berättar varifrån förnamnet kommer, och hon verkar nästan förlägen när hon nämner förlaganIngrid Bergman. Men hon är mycket nöjd över att själv ha fått konstruera sitt namn.

Det var i våras som Valter officiellt slutade existera. Givetvis tar det en tid innan omgivningen vänjer sig med det nya namnet, och kan skilja på hon och han. Själv tycker Ingrid inte det är så dramatiskt med ”Valters död”.

Namnbytet genomfördes på en statlig byrå invid Alexandersteatern. Besöket på byrån blir ett av de ofrivilligt komiska incidenter som visar samhällets handfallenhet inför personer som genomgår könsbyte.

– På byrån visade jag först upp diagnosen och pappren från sjukhuset, sedan skulle jag träffa chefen. Han tittade på mig upp och ner, ner och upp, igen och igen. Till slut sa han ”det ser bra ut”. Han tyckte alltså att jag verkade vara en kvinna! Han pratade inte, utan skrev bara på pappret som möjliggjorde namnbytet. Och sådana här godtyckliga beslut är jag helt beroende av!

Annars upplever Ingrid att hon blivit väl bemött på olika verk, kliniker och instanser.

– Bara en gång har jag råkat ut för en sjuksköterska som klargjorde vad hon tyckte om att vårda ett sådant ”freak” som jag. Det kändes så fel, för hon är ju en av de personer som ska hjälpa mig!

I själva verket ser sig Ingrid ganska lyckligt lottad, eftersom hon kan och får vara aktiv i samhället också under det mellanskede hon befinner sig i just nu. Många andra väljer att stanna hemma under mellantiden, medan Ingrid är igång med att undervisa i måleri, samt att studera Qi Gong och konst.

– Jag är inget fall, jag vägrar bli placerad i ett fack som missfoster. Jag vill vara aktiv i samhället och påverka hur det formas. Jag hoppas kunna vara med och färga både identitetsdefinitioner, språket och kulturen, vara med om att expandera fältet. Allt behöver inte vara så dualistiskt. I framtiden kommer vi nog att ha många märkliga kombinationer, skrattar Ingrid.

Reseförbud

En sak som samhället sanktionerar och försvårar under mellanperioden är Ingrids rörlighet. Intressant nog får man inte passera gränser förrän ens kön så som det syns utåt överensstämmer med symbolen M (male) eller F (female) i passet.

– Just nu definieras jag som dysfunktionell, på finska kallas det genderhäiriö (könsstörning). Jag kan inte planera mitt liv, kan inte åka någonstans. Jag kan inte ens åka till Tallinn just nu, för det står Ingrid i mitt pass, men könsbeteckningen är ännu M. Jag kan inte heller åka Vikingbåt, för de sätter mig i en killhytt.

Fastän kvinnobilden på utställningen är starkt estetiserad är Ingrid medveten om att hennes vardag som kvinna inte enbart kommer att bestå av färggranna sminkpaletter och doftande orkidéer. Det är inte alla som förstår varför någon skulle välja att bli kvinna.

– Samhället är väldigt patriarkaliskt uppbyggt. Det ses nästan som ett straff att vara kvinna, och det faktum att jag vill bli kvinna ifrågasätts. Både generellt och diagnostiskt är det faktiskt mycket lättare för kvinnor att bli män, upplyser Ingrid.

Att göra fotografierna med sexiga poser och utmanande underkläder var enligt Ingrid den svåraste delen av utställningen.

– Jag vill inte acceptera den medialiserade bilden av kvinnan, att kvinnan ska vara till för mannens skull. Jag tog fotografierna för att se mig själv som kvinna, för att hitta ett bildspråk på kvinnors egna villkor. Många vänner och konstnärskolleger blev förvånade, för jag har inte gjort något sensuellt eller sexuellt tidigare. På något sätt är det underförstått att du som kvinna inte ska ha sexuellt begär.

I en kolumn i den finska tidningen Läs ondgör sig skribenten över att kvinnan alltid måste känna sig som om hon var ett halvfärdigt projekt, att hon ständigt måste vara ängslig över att inte vara tillräckligt vacker eller tillräckligt smart.

– Visst kan det tidvis vara svårt att acceptera sig själv. Som transsexuell blir man nog ett kontroll-
freak. Det är rösten, ansiktet, kläderna. Allt ska stämma. Men jag tror nog att det är man själv som är den strängaste domaren.

Det är också Ingrids röst som sätter punkt för intervjun. Det gör ont att modulera rösten. Den spricker och håller inte så länge. Innan vi går vrider hon tillbaka volymen på videon. Där repeterar Ingrids videoröst historien gång på gång, outtröttligt. Vi går ut, och konsten återtar sitt grepp om Studion.

 

---

Den 13 minuter långa videon Trans Am avslöjar glimtvis vad det rent konkret innebär att befinna sig mitt emellan två kön.

Vid bord, med tekopp. En introduktion i transgender-tänkandets historia. I Indien, Sibirien och Lappland har man traditionellt haft män som tagit rollen som kvinnor, och som därefter fungerat som helare eller shamaner.

Danssteg. Kroppen prövar sina nya dimensioner, stakar ut sina gränser och söker sig fram mot nya rörelsemönster.

Framför spegeln. En tidigare fiende som alltid visade bilden på någon annan då Ingrid tittade in i den. Nu har bilden ändrats. ”Now I feel I can recognize myself. It’s fantastic, I can feel beautiful and attractive.”

Vid medicinskåpet. Landning i den konkreta verkligheten. För att bli kvinna krävs många förpackningar från apoteket. De manliga hormonerna måste stoppas, och de kvinnliga stimuleras för att förmå brösten att växa och kroppens former att bli rundare.

Vardagsincidenter I. Innan namnbytet har förverkligats på kreditkort och identitetshandlingar undrar en expedit försynt: ”Is this your husband’s credit card?”

Om smink. ”I use a lot of make up to compensate the shortcomings in my body.” Man förstummas av hur enkel förklaringen låter.

Om arbete och skola. Lycka är att ha ett jobb där man hör att man är mer än välkommen tillbaka efter könsbytet. Eller att ha elever som tycker man ser mycket bättre ut som kvinna.

Om relationer. Beslutet att starta könsbytesprocessen resulterade i skilsmässa. Man blir osäker på sina beslut när någon som är så viktig för en inte förstår. ”But harder it would have been to give up the dreams that lay layered in my body.”

Vardagsincidenter II. En granne ringer på dörren för att fråga om Ingrid också har känt av vattenläckan i huset. ”Men vem är du?” frågar han sedan. ”Jag är Ingrid Ung”, svarar hon. ”Men vem är denna Kokot?” fortsätter grannen. ”Det är ett ex”, lyder Ingrids hemlighetsfulla svar.

Om vem man är. Rosa bakgrund, rosa kläder. Solen lyser in och rummet badar i ljus. ”I am a 32-year old transsexual woman. I am attractive, warm, quite artistic, looking for a reliable, safe man for a serious relationship. My interests are nature, health, spiritual questions and to build up a family.”

Verklighet? Bilden blir suddig. Blå bakgrund med såpbubblor som dalar neråt och ut ur bilden. Ingrid sjunger sig ut ur berättelsen.