Vad är vitt mot en svart bakgrund? Svaren är många, jag vet, men i Fabian Göransonsdebutseriealbum Gaskriget är det en vit medelklass europé mot misärens bruna massa. Eller så spermier i Colombias svarta natt. Boken startar i Göteborg år 2001 med batongslag och tårgasgranater. Förföljd av sommarens stora smäll driver berättarjaget Fabian med en sväng via Paris – Vive la Revolution! Non Le Pen! – ut i stora världen. Latinamerika i det här fallet.

Seriealbumet bjuder på en klase självbiografiska, färggranna anekdoter (dock tuschade i svartvitt) som är kopplade till en, mer eller mindre sammanhängande, historia. I sällskap av Fabian blir det en rundtur i nykolonialismens långa ändtarm. På vägen utstakas nya sanningar medan gamla suddas ut. När Fabian i Europa var en barrikadernas man är han i Latinamerika mest bara vit. När frågor om klass är frågor om färg och slagorden i Europa ersätts med bittra vrål från avgrunden, så är du, gringo, inte välkommen. Men motiven blir inte oklara. Aldrig förut har nykolonialismen framträtt som så morbid och smaklös. Och aldrig förr har romantiska bubblor om fattigdom och misär spruckit så ljudligt. Klyftan mellan makten och nöden är bred, men Göranson tvingar dig inte att välja sida.

Göranson låter sig inte bindas av några gränser, utan ämnesvalet är fritt. I avsnittetFöraktets pyramidspel utreder han en gång för alla det fåfänga övermodet som regerar mellan turister av olika autenticitet. Avsnittet Latinamerikas minsta invånare (tips, handlar om amöbor och avföringsbrontosaurusar) vittnar om sådan ärlighet av författaren att läsaren blir totalt avväpnad inför albumet. Toaletthumor och allvar fogas ihop av Göransons genuina grepp.

Emellanåt kliver berättaren ur träsket. Tempot i albumet är hårt, även då tiden står still. Åren går och läsarens miner hinner skifta. En stund är sorgen och vreden i albumet bedövande, nästa stund har det burleska åter tagit överhanden. För humor saknas det på få av sidorna. Mellan vrålen från avgrunden och bakgators tysta språk laddar Göranson på salva efter salva av absurda situationer där skribentens övertygelse om att det här inte kan vara sant smittar av sig på läsaren. Och så skrattar man lite. Det här kan ju bara inte vara sant! ”Mer tragiskt än exotiskt” påpekar Fabian själv vid ett tillfälle och så är det ju. Men misstrogenheten får övertaget och tragedin blir skrattretande.

Sedan tas man åter på bar gärning; inte ett ont anande byter Göranson växel. Du följer med illustrationerna men fattar inte ett dyft. Poeten Göranson har talat och det i tungor. Ja, det här är bara serier men nej, det betyder inte att du bara kan låta blicken glida utan att tänka över det du läser. Backa, läs om, tänk om. Göranson tuschar visserligen flexibelt i många stilar och anpassat till ämnet. Men rapp i käften är han också. Gaskrigetsäger aldrig för mycket – den försöker inte veta, bara ödmjukt förklara. Men inga svar dras ända till slut, inga absoluta sanningar serveras på silverfat.

Gaskriget tar pulsen på det alterglobala 2000-talet. Nationalismen lyfter sitt fula huvud i Europa och i bakgrunden brusar Irakkriget. I Bolivia rasar gaskonflikten 2002 (som bokens titel anses anspela på), i Colombias djungler smattrar automatvapnen och i Chiapas kan man ännu höra ett bestämt eko: Ya Basta! Och på plats har vi Fabian. När han inte är på nära håll och konstaterar att ”i Argentina är det trotskisterna som kastar sten i stället för anarkisterna” kontemplerar han tyst över världens gång. Dialogen byggs mest upp mellan Fabian och världen men med hjälp av ett konstant samspel mellan ord och bild – och här sker inte ett felsteg. Sällan har 94 sidor lyckats vara så avskalade och ändå så avslöjande.

Fabian Göranson, Gaskriget.
Galagos 2006, 94 s.
Göransons serier finns att läsa på www.cigarett.blogspot.com och jag lovar, det är värt din tid.

Mikael Brunila

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.