Mika Hannula går till storms mot en finländsk kulturkanon.

Det här borde man ha gissat. Efter att danskarna gjorde det först och svenskarna följde exemplet, måste också vi finländare skapa oss något som de andra redan har. Fınland behöver, Finland vill ha, Finland längtar efter en gemensam kulturell kanon. Varför skulle vi behöva innehåll och kritisk reflektion, vi kräver jämntjockhet och fullständig förutsägbarhet.

Men varifrån kommer hela den här tanken? I Fınland lanserade Helsingin Sanomat idén om en vad-när-hur-lista på nationell kultur – och självfallet inte på sportsidorna utan i kulturdelen. Idén är baserad på projekt i två andra nordiska länder; Danmark har redan presenterat sitt resultat och i Sverige debatteras det i svallvågorna från ett förslag av en representant för det lokala Folkpartiet. Och vips får Finlands ledande dagstidning ett positivt ställningstagande av Kaarina Dromberg, ordförande för Utbildningsnämnden. Dromberg tycker att skapandet av en officiell kanon skulle stärka den finska kulturen.

Men vad handlar det om egentligen? Om man ser tillbaka ser man hur projektet utkristalliserats ur den oro som den högerpopulistiska regeringen och kulturminister Brian Mikkelsen känner över den danska kulturens nuläge och framtid. Den danska versionen av projektet går ut på att koncentrera sig på hotbilder, i stället för på lokal kultur. I offentligheten har Brian lyckats diskutera mångkulturalitet och tolerans på ett sympatiskt och fint sätt, men projektets verkliga natur framkom i hans mera avslappnade kommentarer. I Danmark vill man se KulturKanon (www.kum.dk) som ett sätt att skydda danskheten – vad det nu sen innebär – speciellt mot de muslimer som bor i landet. En idé var att använda boken man publicerat om projektet som lärobok för invandrare, ett slags inträdeskrav till danskhet.

Vår kultur mot andras

KulturKanon har väckt starkt motstånd i Danmark. Men vad gör det, Brian lyckades ändå tack vare sin intellektuella lyskraft samla ihop en grupp sympatiska experter från alla kultursfärer (från musik till teater, barnkultur till bildkonst), som åstadkom en lista på de tolv viktigaste verken i Danmarks historia. Urvalets skala varier kraftigt mellan de olika kulturgrenarna. Om Lars von Trier ryms med i filmen så var det färskaste verket inom bildkonsten från 1940-talet.

Men Finland då? Dromberg ser ett klart behov av kulturell kanon. “Uppgiften går ut på att upprätthålla den finländska kulturen och stärka den gentemot andra kulturer, så att vi kan bevara vår egen identitet.” För att inte lämna rum för missuppfattningar konstaterar Dromberg att en kulturell kanon skulle minska på motstridigheterna mellan olika tolkningar. Dromberg påminner ändå om att man trots kanon måste förstå och respektera andra kulturer. Hon föreslår också att man kunde använda sig av kanon i skolorna och när man undervisar invandrare i vad finländskhet är.

Jag betvivlar inte att Utbildningsnämndens ordförande är ärlig i sina uppsåt och visioner. Tyvärr är kanon inte bara ett roligt undervisningsprojekt. Den är inte, och kan inte heller vara, vare sig neutral, objektiv eller naturlig. Likt vilken som helst kulturell definition, så är en finländsk kanon ett modifierat, värdeladdat och i sig själv stridbart begrepp.

Tıll vad behöver vi en kanon? Enligt Dromberg skulle kanon vara ett redskap mot andra kulturer. I Danmark såg och upplevde Brian the Cultural Hero projektet som en del av kampen mellan olika kulturer. Om det är sant, så undrar man mot vilken eller vilka kulturer en finländsk kanon skulle rikta sig. Skulle den vända sig mot de i Finland bosatta muslimerna? Eller skulle den fungera som verktyg för att utmana en ännu hemskare motståndare? Kanske en finländsk kulturkanon kunde utgöra en efterlängtad ursäkt för att motsätta sig den mångsidighet, fria tolkningar och all annan otrevlig osäkerhet som redan utgör vardagen också för de slumrande finländarna i dagens sovstäder.

Ett fjärran paradis

Å andra sidan borde vi kanske bara vara tysta – och försiktiga. Eller som det sägs i schlagerhimlens kanon: “ollaan niin kuin ei oltaiskaan”. Och för att fortsätta med en annan klassiker: “se on jossain, jossain, paikka rauhallinen” – som hänvisar till längtan efter det fjärran paradis som heter begravningsplatsen. Kanske vi verkligen borde vara nöjda att någon för en gångs skull bryr sig om oss, och att man äntligen vill ta itu med finländskhetens innehåll. Kanske är det ändå en riktigt bra sak att invandrare krävs på exakta kunskaper om psykohistorien hos personerna i Väinö Linnas romaner. Kanske man kunde utvidga strategin till att omfatta också majoritetsbefolkningen? Kanske den kommunala tandvården borde vara till bara för dem som kan vissla Sibelius symfonier felfritt utantill. Då skulle man åtminstone slippa problemet med de långa vårdköerna.

Kanske, eller kanske ändå inte. Om vi lärt oss något av gångna decenniers kritiska teori, så är det att ingen kultur lever och förnyas om den vänder sig inåt och hysteriskt skyddar sig mot omvärlden. Om det överhuvudtaget längre finns något meningsfullt och värt att rädda i den finländska kulturen, så lever det och aktiveras enbart då man bestämt och villigt är en del av både inhemsk och internationell växelverkan. Personligen och på egna villkor, öppet och tolerant.

Skribenten är professor i konst och samhälls-relationer vid Bildkonstakademin i Helsingfors.
övers. Teo Ijäs

Mika Hannula

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.