Kriget är över. Diktatorn är död. Såriga städer, plundrad landsbygd, en hel kontinent är ödelagd. Död råder, ett noll och intet som bryts av små tecken av liv, de överlevande som är på väg hem eller bort, till ett nytt liv.

Nollpunkten är nådd: allt är borta, samtidigt är allt möjligt. Ett undantagstillstånd som rymmer både sorgens hårda kärna och oändlighetens titthål ut i framtiden. Hur ska vi börja om?

Vilken väg ska vi ta?

Slutscenen i filmen Undergången med en gastkramande Ganz (Bruno) som Adolf Hitler skrämmer och tjusar. Det var ett tag sedan jag såg filmen men så här i sommarens sista månad kan jag inte få bilden ur tankarna.

Führerns privatsekreterare har i sällskap med en ung pojke undkommit röda arméns fångenskap. De sitter nu på ett betongblock och blickar ut över krigets förödelse, resterna av en bro ligger utspridda i vattnet. Hopplöshet syns i de ungas ögon, sekreteraren Traudl Junge var blott 22 år då hon anställdes av führern tre år tidigare, nu verkar hon få behålla livet. Men vilket liv? Bakom rasmassorna rör sig påbyltade statister sakta, som vore det kallt. De är på väg med knirrande kärror genom ett härjat landskap. I bakgrunden hörs ett spaningsflygplan.

Förödelsen förför. Varför? Vad är det som fascinerar så?

Vi vet att kriget tog slut i början av maj. Ändå kan jag inte låta bli att se händelserna mot en sensommarfond.

Det är ju augusti och rötmånad. Tvätten torkar inte, brödet möglar mellan frukost och lunch och råttorna dör. Igår låg en uppfläkt på gångstigen, magen lyste vit och munnen var öppen, som om råttan kippade efter andan. Då är det illa ställt, om till och med råttorna dör i öppen dager. Naken undergång i det lilla formatet.

I Oliver Hirschbiegels film från 2004 om de skälvande dagarna innan andra världskrigets slut är det undergångsstämning från första till näst sista rutan. Därpå följer en scen som får 1900-talets historia att öppna upp sig som en svindlande tratt.

Sekreterare Junge och pojken tycks vänta på något då han plötsligt får syn på något i vattenbrynet. Ur vattnet drar han upp en rostig cykel. Hopplöshet byts till tillförsikt. De cyklar iväg på en grusväg genom tallskog. Junge med fötterna på tramporna, pojken får plats på stången bakom styret. Ljudet från cirkulerande flyg är borta, scenen förgylls istället av fåglars kvitter och plötsliga strålar från en sol i skymningen. De cyklar ut i historien. Världen ligger öppen.

Eftertexten berättar att Traudl Junge fortsatte att arbeta som sekreterare. Hon dog i München 2002.

Längtan efter nollpunkten, ett slags år noll kommer förstås ur det faktum att vi sällan eller aldrig får uppleva något liknande. Vi kan bara drömma om det. Och förfasas.

Sommarminnen bleknar, Hösthopp gror. Vilken väg ska
vi ta?

Skribenten är journalist

Oskar Anesten

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.