Är vi biologiskt determinerade till krig? Hur omvandla vår inre Caliban till något gott och konstruktivt? är frågor som ställs i den här betraktelsen över naturens och kulturens samverkan i växelspelet mellan oss och andra.

I.Ett spöke går runt i Europa, etnicitetens och tribalismens spöke. Det är en gammal vålnad, som många redan hoppats skulle ha sett sina bästa dagar. Så var det inte. Sedan slutet av 1980-talet har militant patriotism och lätt förklädd rasism upplevt en renässans som ideal och handlingsmönster, medialt gestaltade i befrielsesagornas form. Till och med Jugoslaviens väg mot barbari applåderades i början som en frigörelse från titoistiskt förtryck.

I Finland har efterkrigstidens långa baksmälla avklingat och gett rum för en nyfosterländskhet omgiven av historierevisionism, krigsunderhållning och dunkla hotbilder. I hela Europa har den ökade mångfalden av språk och kulturer ”mitt ibland oss” fött gräsrotsreaktioner bland skinheads och hemvärnskårer, fenomen som bildat folk visserligen rynkar på näsan åt. Den lokala tribalismen frodas givetvis även inom USA, medan landets internationella aktioner tänks i funktionellt besläktade, patriotiska termer: spridandet av amerikansk demokrati och frihet, civilisationernas kamp.

Må vara att den tribala nytändningen har olika ekonomisk–politiska och demografiska orsaker; en förutsättning är ändå att det på mikroplanet, inom människorna, finns de rätta slumrande instinkterna att väcka upp. Byggde 60-talets idealistiska föreställningar om en framväxande mångkulturell samlevnad på en utopisk människobild? Är den enda bestående insikten Sinuhes ”så har det alltid varit och så skall det alltid vara”?

Men i så fall – exakt vad är det som alltid skall vara?

Vill man ge sig i kast med denna evighetsfråga, är det idag omöjligt att förbigå människans biologiska ursprung. Frågan kan nämligen inte (längre) vara om det finns biologiska ramvillkor för den mänskliga naturen. Att ett och samma evolutionära stamträd vid olika tider har skjutit de skott som blivit människor och apor, katter och gäddor, myror och maskar och maneter och andra kreatur, kan ifrågasättas enbart utifrån salig okunskap. Vår arvsmassa är till 98,77 procent identisk med schimpansens och våra kroppsliga funktioner baserar sig på mycket snarlika mekanismer och organsystem. Det står utom rationellt tvivel att också psykets tillväxt och reaktionspotentialer i samspelet med omvärlden i grunden måste vara avhängigt av något slags biologiskt operativsystem – frågan är på vilka plan och hur.

 

II.

Déjà vu, kunde någon säga. Under blodets och rasens heroiska tid mellan de två världskrigen spelade biologin en framträdande roll. Vilja och vitalitet betraktades som organiska egenskaper hos en ung och uppåtsträvande nation. Även den moderna kulturen skulle dra sin kraft ur ett ”äkta” biologiskt djupskikt, ur instinkterna, i kontrast till den degenererade kraftlösheten hos en övermogen borgerlighet. De filosofiska ingredienserna var en pocketversion av Nietzsche och Oswald Spenglers dödsruna över aftonlandet, den politiska konjunkturen definierades av massornas inträde på den politiska arenan. Men den (pseudo)vetenskapliga, biologiska bakgrunden skall inte förringas. Där kombinerades halvsmälta darwinistiska föreställningar om kampen för tillvaron med 1900-talets nya genetik. De explicita rasbiologiska teserna var grovhuggna och godtyckliga, men å andra sidan intog inte heller den verkliga vetenskapen den aktivt kritiska position man kunde ha krävt. Den akademiska ärftlighetsforskningen tillhandahöll på 1920-talet en primitiv genetisk determinism, som väl kunde användas som stöd för rasbiologi och eugenik. Det var bananflugegenetikens glansperiod.

Patoset för djupskikten både fascinerade och förfärade den 40-årige Hans Ruin, som i början av 1930-talet reste omkring i Europa för att få korn på tidsandan. Till hansEuropeiska bilder fogades en särskild avdelning under rubriken Jord och ande. Där intas en nyckelställning av den kulturkritiska essän Den återuppståndne Caliban. Caliban (ett anagram av cannibal) är den djuriske slaven i Shakespeares Stormen, och essän handlar om den primitiva animaliteten, ”det lösenord som i allt starkare korus ljuder på olika håll”. Ruins egentliga ämne är dess filosofiska och idéhistoriska rötter, men hans korta hänvisning till några av tidsandans ”banalaste exempel” är (delvis oavsiktligt) talande: ”den kosmetiska färgglädjen över läppar och kinder, dansandet i restaurangerna under negrers rullande ögon, den sexuella passepartout-andan, […] massornas atavistiska berusning över en lyckad knock-out i boxningsringen”. I en nyutgåva år 1956 har detta stycke diskret bortredigerats. Ruins slutsats är kompromisslös.

 

”Men ett är säkert: att det är primitiviteten som i detta nu är kulturens fara […]enda sättet att taga itu med den är att gå rätt på den. Att angripa den i periferien, i dess enskilda yttringar, är att ge den tillfälle att samla sig. Endast genom att träffas i sin mittpunkt kan den återuppståndne Caliban fås att vika.”

 

Då essän trycktes, hade nazisterna redan gripit makten i Tyskland.

Där Tyskland byggde sin tribalistiska hets på Juden, hade det unga Finland Ryssen färdig för produktutveckling. Heikki Ylikangas har visat, hur gestaltningen av inbördeskriget som ett frihetskrig från första början var en konstruktion, ett element i den vitaliserande arvfiendetematiken. Och då högeraktivisterna efter valet av Ståhlberg till president såg det vita Finlands sak förrådd, ville man lansera en regelrätt ”kulturrevolution” med rysshatet som bärande idé. Vid grundandet av Vihan Veljet 1922 (en kärntrupp i det blivande Akademiska Karelen-sällskapet) ställde ledaren Elmo Kaila den retoriska frågan:

 

”Är namnet Ryssland förknippat med ett enda ljust minne, en enda kulturgärning?” […] ”Obeskrivliga våldsdåd, rov, mord, förstörelse, mened, lagbrott, mutor, moralisk ruttenhet – endast sådana kulturfenomen bär ryssens prägel.”

 

Härefter följer programförklaringen:

 

”Var finns räddningen för oss och andra? I hatet – hat och åter hat! Endast med hatets kraft kan vi skapa en bestående, evig spärr mot denna förfärliga, stinkande, alltuppslukande slamflod, som ständigt hotar dränka oss och andra efter oss.”

 

Ryssarna utmålades som oförmögna att bygga vare sig stat eller kultur.

 

”Sedan det tyskättade tsarhuset störtats har nu judarna fattat tyglarna och regerar landet i ryssens namn. […] Än den mångomtalade ryska litteraturen då – Tolstoj, Dostojevskij och de andra – ingenting uppbyggligt, skapande hos dem heller, bara splittrande, nedrivande, söndrande, äktryskt!”

 

De närvarande svor en helig ed att i Guds, fosterlandets och hemmets namn evigt hata ryssen.

Detta är inte bara en historisk kuriositet. Än idag är Ryssen den finländska salongsrasismens huvudobjekt, somalier och andra invandrare till trots. Kailas dom över Tolstoj och Dostojevskij är inte gångbar, men hans allmänna sentiment delas privat inte minst av många finlandssvenskar. En av förutsättningarna är, som alltid, en kompakt och självreproducerande okunskap. Få personer har personliga kontakter till Ryssland. Bara någon procent av våra abiturienter skriver ryska språket i studentexamen. Denna helt osannolika avskärmning från en stor granne och kulturnation med en lång gemensam historia bildar en fruktbar jordmån för primitiva staminstinkter. Dem försöker bland annat Nato-lobbyn spela på med diffusa uttalanden om Rysslands oberäknelighet, vars eventuella följder för Finlands säkerhet ”av diplomatiska skäl” lämnas opreciserade.

Mellankrigstiden förde också med sig omvälvande tekniska innovationer för mobilisering av massorna. Massmedierna och den blixtsnabba telekommunikationen gjorde det möjligt att höja blicken bortom egna små bypogromer och finna fiendetypen abstraherad och extraherad från hela världen, i hela världen, ”överallt”. Omvänt kunde man finna stamfränder ”överallt”. Utbrott av stamkänslan kunde fjärrutlösas snabbt, brett och demokratiskt. José Ortega y Gasset, massamhällets aristokratiske kulturkritiker, konstaterade 1926 i La rebelión de las masas (Massornas uppror):

 

”Plötsligt har livet effektivt globaliserats [mundializado, förf. kommentar]; genomsnittsmänniskans livsinnehåll omfattar idag hela planeten och varje individ lever i hela världen. […] Enligt den fysikaliska princip som säger, att saker befinner sig, där de utövar sina verkningar, är idag varje punkt på jordklotet närvarande överallt. Denna det avlägsnas närhet, det frånvarandes närvaro har på ett fantastiskt sätt vidgat livshorisonten för envar.” (förf. övers.)

 

Det var på sin tid en dramatisk insikt. Emotionella reaktionsmönster, som biologiskt sett fanns till för att svara på utmaningar i kroppens omedelbara närhet, blev åtkomliga för nyckelretningar utan någon reell relation till individen. Människans sinnesförmögenheter utsträcktes på ett fantastiskt sätt, medan å andra sidan den fysiska aktionsradien förblev begränsad till den egna närmiljön. Eventuellt lärde man sig då att ”tänka globalt, handla lokalt”.

Villkoren för gruppkoherens har naturligtvis sedan dess tillförts många nya drag. Kommunikationsteknologin har blivit dubbelriktad, och det gäller inte bara kontakter mellan individer. Genom Internet har alla omedelbar tillgång till en offentlig scen. Där Ortega y Gasset såg rummet vidgas har också tidshorisonten vidgats. Gamla fejder kan uppdateras, och gamla reaktioner mobiliseras om och om igen. I novellen Im Krebsgang(Kräftgång) har Günter Grass gestaltat en sådan dyster evig återkomst, i det fallet av unkna motsättningar med ursprung i nazieran. ”Det upphör inte. Aldrig upphör det.”

 

III.

Tribalismen bygger på två nödvändiga komponenter. Den ena är tendensen att (situationsberoende) starkt identifiera en grupp som ”vi”, en annan som ”de”. Den andra är tendensen att omfatta ”oss” med en omsorg som kanske omedelbart skulle tillkomma bara den närmaste familjen, och vice versa snabbt och starkt låsa negativa känslor vid ”dem”. Modern evolutionsteori gör det sannolikt att dessa tendenser finns inskrivna i vår biologiska basrepertoar.

Zoologen och beteendeforskaren Konrad Lorenz var den mest uttalade företrädaren för en biologiskt grundad människosyn under en tid (1960- och 70-talen), då många hellre ville tro på människans obegränsade formbarhet, alternativt hennes essentiella godhet. Hans bok Das sogenannte Böse. Zur Naturgeschichte der Aggression 1963 (Aggression – det så kallade onda, 1969) var nästintill obligatorisk läsning för alla som ville delta i natur–kultur-debatten. Lorenz hävdade att aggression, alltså fientligt beteende mellan artfränder (jämte de emotioner som driver beteendet), hade utvecklats för nyttiga ändamål, för individers och gruppers överlevnad. Den utgjorde en del av vår oföränderliga natur och var rentav en nödvändig aspekt av själva motivationssystemet. Ingen meningsfull strävan av något slag skulle vara möjlig utan negativa likaväl som positiva reaktioner. Däremot var aggressionens uttryck, menade han, helt beroende av sociala sammanhang: den kunde bli destruktiv, men den kunde också ”tämjas”.

Lorenz var inte den biologistiska naivist somliga ville göra honom till:

 

”Det är inte entusiasmen i sig som är ädel, utan de stora mål, som den kan kallas in för att försvara. Detta är sannerligen människans Janus-huvud. Den enda varelsen med förmåga att engagera sig för de högsta moraliska och etiska värden behöver för detta ändamål en fylogenetiskt anpassad beteendemekanism, vars animala egenskaper medför risken att han dödar sin broder, övertygad om att han gör det just för dessa höga värden.Ecce homo!”

 

Dilemmat framläggs här med stor koncentration. Inom människan samlever de högsta andliga yttringar med de primitivaste drivkrafter, och det är rentav de mest engagerande idealen som ofta utlöser de brutalaste konsekvenserna. Det ter sig exempelvis ironiskt men symptomatiskt att den judiske filosofen Emmanuel Levinas, som subtilare och insiktsfullare än någon annan behandlat den allestädes närvarande relationen till Den Andre, dess nödvändighet och dess gränslösa förpliktelser, också blev tvungen att ta ställning till staten Israels pansarargumentation i Sabra och Chatila.

Lorenz’ begränsning var kanske att han ville se drifter som ett slags tydliga kvantiteter, som med nödvändighet småningom ackumuleras och kräver utlopp. Aggressionen blir liksom en substans, som vi borde lära oss att släppa ut på kontrollerade sätt, snarare än en potential som kan, men inte behöver, aktiveras.

Man kan säga att den klassiska etologin med en rikedom på exempel visade, att olika typer av aggression, även mellan grupper, är ett helt genomgående fenomen i djurvärlden. I många fall kunde beteendena tolkas i termer av biologisk ändamålsenlighet. Däremot var bland andra Lorenz inte övertygande då det gällde att förklara varför en individ kan offra till och med sitt eget liv för sin grupp. Ändå är detta en kärnfråga i gruppaggressionens maskineri.

På 1970-talet skedde ett paradigmskifte inom beteendeforskningen, som gjorde det möjligt att greppa problemet. Fokus flyttades från vad djuren gjorde till vad konsekvenserna blev för de gener som predisponerade för givna beteenden. Om man offrar sitt liv, offrar man ju sina egna geners fortplantningsmöjligheter. Borde inte eventuella heroiskt–altruistiska gener därför försvinna?

Det svar som än idag inspirerar evolutionsgenetisk forskning formulerades av den brittiske populationsgenetikern William (Bill) Hamilton 1964. Grunden är något som kallas släktskapsurval. I naturen är medlemmarna av lokala grupper sannolikt mer eller mindre släkt med varandra, vilket innebär, att de har en mängd gener gemensamma. Om det finns en gen för ”altruism”, som inspirerar en individ att offra sitt liv, är offret ”lönsamt” ur genens synpunkt, såvida denna totalt sett finns i fler exemplar bland alla dem som räddas än hos hjälten själv. Som fallet är med många omvälvande idéer hade även Hamiltons sina föregångare. Redan på 1930-talet hade J.B.S. Haldane uttalat tanken, att han kunde tänka sig att offra livet för att rädda minst två syskon, eller fyra kusiner, eller åtta sysslingar …

Släktskapsurvalet ger en hållbar biologisk modell för evolutionen av en verkligt självuppoffrande altruism.

Generellt sett förutsätter mekanismen en korrekt bedömning av genetisk släktskap. Särskilt hos arter där själva fortplantningen är föremål för arbetsfördelning, till exempel samhällsbyggande myror, finns faktiskt en avancerad förmåga att ”lukta sig till” graden av släktskap. Också möss är rätt skickliga på det. Människan tycks dock vara ganska hjälplös i detta avseende. Tillgång till modern DNA-teknik skulle ha dragit bort mattan under många av världslitteraturens mest dramatiska verk, exempelvis StrindbergsFadren.  Men släktskapsurval kan fungera bra enbart på grundval av att individerna i en liten flock med stor sannolikhet är närbesläktade.

Bristen på fixerad specificitet är å andra sidan just det som kännetecknar människans gruppidentifikation. Den kan beroende på situation snabbt förändras för att tjäna hembygdskänsla, fosterländskhet, klasskänsla, fotbollsfanatism, rashets, partitrohet, könslojalitet, religiös fanatism o.s.v. Våra gener har framgångsrikt släppt ifrån sig kontrollen över enorma andliga domäner och öppnat möjligheten att lära och leva i nya, oförutsedda världar, men kvarhållit ett motivationssystem som förmodligen varit rätt oförändrat i tiotusentals år.

 

IV.

De tribalistiska fenomenen har förvisso en biologisk bas, men är ingen naturnödvändighet. De aktiveras beroende på specifika sociala förhållanden, i värsta fall med politisk avsikt. De förhållandena kan vi i princip påverka.

Konrad Lorenz föreslår i sitt sista kapitel, Bekännelse till optimism, några enkla knep för att på ett individuellt plan handskas med ”das sogenannte Böse”. Hans utgångspunkt ärGnothi seauton, känn dig själv. Människan har förmånen att kunna iaktta även sin egen natur någorlunda rationellt. Mekanismerna kan manipuleras: man kan försöka rikta ungdomens heta engagemang mot värdiga ideal, man kan släppa ut ackumulerat övertryck genom fotbollsmatcher. Det är också viktigt att ha personliga kontakter till människor med olika nationell och kulturell bakgrund för att fördriva de primitiva stereotyperna. Lorenz medger själv att hans förslag är triviala. I samma anda kunde man därmed tillägga att till och med en behavioristisk ”politisk korrekthet” antagligen gör nytta. Det är bra att uttalanden om Juden eller Negern är tabu i civiliserat umgänge, och att hets mot folkgrupp är straffbar.

Det är också nyttigt att påminna sig om symmetrin mellan ”oss” och ”dem” när det gäller de stora känslorna. Vissa av våra välbekanta lystringssånger, exempelvis Athenarnes sång, kunde omplanteras till nästan vilken som helst miljö. Hur vore det att hylla ett av intifadans unga offer med följande senare strof ur Rydbergs Dexippos?

 

”Salig, salig, trefalt salig prisar jag en lott som hans:

att få fläta hjältens lager in i gossens rosenkrans,

att ur älskad moders armar ila hän med kind i brand,

strålande av fröjd och fägring, till att dö för fosterland.”

 

Vårt biologiska arv är i många avseenden mycket permissivt – det har ju tillåtit hela den väldiga kulturella diversitet som spelats upp vid olika tider och på olika platser, innefattande det såkallade onda likaväl som det såkallade goda. Människan kan vara en varg för människan. Hon kan beroende på betraktelsesätt vara lik aporna, ödlorna, fiskarna eller myrorna. Men hon kan också vara änglalik, och är naturligtvis mycket lik de gudar hon har skapat till sin avbild.

Essän fick ett hedersomnämnande i Hans Ruin-tävlingen 2006. I prismotiveringen sägs att Kristian Donners essä Vi och de, med aktuella anknytningar visar på möjligheten till en balansgång mellan accepterandet och förnekandet av biologins roll i samhällslivet. Kristian Donner är professor vid Helsingfors universitet vid institutionen för bio- och miljövetenskap.

Kristian Donner

 

Lämna en kommentar