Efter Francos död omgav sig spansk film med en utdragen drömsk sterilitet. Under diktaturen hade regissörer som Carlos Saura utvecklat ett slags ”hemligt bildspråk” för att undgå censur som de inte lyckades göra sig av med efter diktaturens fall. Först ut med att röra om i detta stiltje var Pedro Almodóvar som i sina filmer från 1980-talet gång på gång gick i närkamp med denna stagnationskitsch. Speciellt okitchiga brukade Almodóvars persongallerier med prostituerade, knarkare, fattiga och allmänt inadekvata figurer vara. Imperativ i kött och blod som inte vek sig för naturens och oskuldens väg och var endimensionelt fattiga – goda, onda o.s.v.

I sin senaste film Volver (Att återvända) rör sig Almodóvar än en gång i ett liknande landskap, med workingpoor systrarna  Raimunda (Penélope Cruz) och Sole (Lola Dueñas) som stretar sig fram i en betongförort, Raimunda, med sin utsiktslösa, arbetslösa man (Antonio de la Torre) och sin pubertala dotter (Chus Lampreave), genom att sköta flera arbeten simultant och Sole genom en olaglig frisörssalong i sitt hem.

Volver är något av en hymn till det personliga minnet. Inbördeskrigets tyngd som etsats in i det kollektiva medvetandet finns inte – att minnas är koherent med att minnas ett krig och söka förlikning. Raimunda och Sole har bytt ut sin hemby i La Mancha till en förort, för att inte behöva minnas hur föräldrarna blev innebrända i byn. Förorterna är unga och bland betongen tyngs ingen av sitt förflutna. De få gångerna man tittar bakåt handlar det om en själv och inte om ett uråldrigt krig som dikterat all tillvaro framöver.

Systrarna återvänder med jämna mellanrum till byn (och minnet av byn) för att se till sina föräldrars grav och en till åren kommen tant Paula (Yohana Cobo). Byns åldrande invånare har redan skaffat sig gravstenar som de idogt sköter om, medan en ständig östanvind gör livet till en daglig kamp mot dammet som varje morgon blåser in i husen för att på eftermiddagarna sopas ut av änkorna. Ackompanjerad av denna trolska vind återvänder Raimundas och Soles mor (Carmen Maura) från dödsriket för att slutföra något som blev ofullbordat under hennes liv och se till sina döttrar.

Volvers bildspråk bygger på estetiska kontraster som skapar en mycket tilltalande helhet. Anspråklösa symmetriska bilder möter fyllig kahloestetik som smidigt glider över i B-filmens färgkarta. Fräckhet, ett av Almodovars emblem, i form av en slukande kamera som plötsligt kan göra blottande åkningar under kjolfållen, ger filmen en självmedveten prägel. Högst självmedvetna är också den kvinnliga sextetten i de bärande rollerna med en stenhård och temperamentisk Penélope Cruz i spetsen som efter Kapten Corellis Mandolin, Vanilla Sky och Sahara äntligen igen fått en roll värdig henne.

Volver har Finlandspremiär 1.9.