Om du inte vet i ett hurdant politiskt system du lever, så ska du kontakta systemövervakaren. Så lyder ett gammalt afghanskt talesätt.

En irakisk bekant till mig frågade sin professor i nationalekonomi mitt under en föreläsning vilket system som gäller i deras land – det socialistiska eller det kapitalistiska. I stället för ett svar fick han ett och ett halvt år i isoleringscell. Året i det arabsocialistiska Irak var då 1972.

År 1990 beordrade George Bush den äldre USA:s allierade att återinföra demokratin i Kuwait, alltså i ett land som aldrig haft det. Även ovetskapen tycks vara ärftlig: på basis av sina ord låtsas Bush den yngre ännu inte fatta att det ryms betydligt mindre demokrati än olja i monarkierna på Arabiska halvön.

Den bushiska systemteorin gör det i princip lättare att kartlägga den internationella scenen: ett strängt bipolärt system indelat i frihetsfrämjande demokratier och terrorfrämjande tyrannier känns tydligt. Ändå kan min irakiska bekanta och rentav flera icke-terrorismpositiva människor ha det svårt att lokalisera polerna.

Guantánamo, Abu-Ghraib, dispenserna till Israel, tillrättavisningen av Libanon och Bushs (”islamiska fascister”) samt påvens idiotiska tal försvårar de islamiska organisationers och partiers arbete som i sina egna länder kämpar mot extremism. Man intygar festligt att Irak och Afghanistan är på demokratisk kurs, men det är allt svårare att övertyga medborgarna i dessa länder att kriget mot terrorism inte är ett krig mot islam.

Under krisen i Libanon vägrade USA förhandla med Iran och Syrien om en diplomatisk lösning på grund av att – och för att citera Bush – USA är mer oroligt över vilket slags regering ett visst land har än över den internationella jämvikten. Så mycket om den demokratiska dialogen.

I Sydasien bor närmare 450 miljoner muslimer och hundratals miljoner andra fattiga. Det kan betyda otaliga libanon och blodiga intifador, om och när kriget mot terrorismen börjar föras med så diffusa regler att även de fattigas motstånd stämplas som terrorism.

Redan i dag måste tiotals miljoner pakistanska muslimer inse varför bevarandet av demokrati i Afghanistan förutsätter kvävandet av demokrati i Pakistan. Det beror knappast på att afghanerna behöver ett varnande exempel som granne.