Utpressning med hjälp av Förintelsen är alltid deprimerande. De senaste händelserna i Mellanöstern ger tyvärr inga löften om ett minskat bruk av det här grymma okonventionella vapnet, skriver Mikko Zenger.

Vetenskapsmän från Haifa sägs ha utvecklat ett ”missilskyddsnät” av stål som kan avvärja raketer. Enligt israelisk press skulle landets regering med hjälp av nätet kunna trygga centrala strategiska och offentliga mål. Privatpersoner skulle å sin sida kunna köpa sig en lämplig stump av nätet för att skydda sina hem.

Den brittiske journalisten Jonathan Cook, som från Nasaret skarpsynt benar ut händelserna i Mellanöstern, anser att  de förhoppningar som lagts på uppfinningen säger oss mera om den israeliska ledningens syn på det nya Mellanöstern än en bunt med analyser skulle göra. Cook menar att i den israeliska ockupationspolitiken och i aggressionspolitiken mot Libanon, är det civilbefolkningen som är akilleshälen. Raketerna från Gaza och gränsen till Libanon har fått israelerna att ifrågasätta det förnuftiga med landets långlivade grannskapspolitik.

Inte ens de bästa skyddsmurar och stålnät kommer emellertid att kunna garantera den israeliska säkerheten – lika litet som utsåendet av inbördeskrig mellan Hamas och Fatah i de palestinska områdena eller i Libanon gör det. Majoriteten av libaneserna motsatte sig Hizbollahs fundamentalistiska samhällsprogram, och likaså dess krav på att upprätthålla en egen vapenmakt vid sidan om den libanesiska armén. Kriget i Libanon förändrade läget: nu betraktar en klar majoritet av libaneserna Hizbollahs krigare som landets egna frihetskämpar.

Hizbollahs krigartalanger står högt i kurs nu då någon äntligen lyckats sätta den israeliska vapenmaktens oövervinnlighet på prov. Richard Armitage, viceutrikesminister under George Bush’s första mandatperiod, undrar följaktligen vem som skall vara kapabel att fälla Iran med sina 70 miljoner invånare, då Mellanösterns starkaste militärmakt inte lyckades kuva Libanons 4 miljoner. Enligt Armitage har israels bombningar inte gjort annat än sammansvetsat Libanons brokiga befolkning.

Premiärminister Ehud Olmert säger sig nu vara redo att förhandla om frigivandet av de två soldater som Hizbollah tog tillfånga i början av juni. Otvivelaktigt skulle det handla om ett liknande avtal om utbyte av fångar som Hizbollah och Israel slutit flera gånger förut.

Någon kanske ännu drar sig till minnes att det just var fritagandet av dessa soldater som var Israels argument för att angripa Libanon. Denna någon – som inte fattat de strategiska finesserna i det nya Mellanösterns födslovåndor eller ens förutsättningarna för demokratiseringen av Libanon – kanske ändå har insett att befrielseförsöken krävde över tusen civilas liv; Hizbollah hade ju kanske gömt sin gisslan bland civila. Någon undrar kanske också hur bombandet av libanesiska mejerier, gummi-, pappers- och textilfabriker underlättade fritagningen av de tillfångatagna soldaterna.

Kanske handlade det bara om att man alltid måste vinna krig som amerikanerna finansierat. Den 14 augusti förklarade president Bush Israel som krigets vinnare, men Bush visste säkert att han bedrog både sig själv och alla andra. Att väsnas om vinnare och förlorare är i regel motbjudande. Hur som helst, Israels seger i sommarkriget 1967 inledde ockupationen av de palestinska territorierna. Det är att frukta att den senaste ”segern” som avslöjat det israeliska krigsmaskineriets sårbarhet leder till ett fortsatt lidande för libaneserna. För att Bush’s skräddarsydda Mellanöstern skall kunna förverkligas krävs det att Israel förvaltar sitt pund väl.

 

I demokratins namn

Flera amerikanska kommentatorer har ansett att Israels usla framgångar i Libanon sätter landets roll som USA:s oersättliga allierade på spel. USA har investerat så frikostigt i Israel att Mellanösterns järnnäve inte har råd att förlora – vare sig för egen eller USA:s del.

”Pekka ja Pätkä Suezilla” spelade en gång i tiden en livsviktig roll i fördjupandet av finländarnas Mellanösternintresse. Skulle Israel i dag godkänna Pekka och Pätkä som fredsbevarare i Libanon? Den långa Pekka skulle möjligtvis godkännas, eftersom det skulle vara lätt för Israels luftvärn att urskilja honom bland civilbefolkningen. Israels ledning har nämligen förklarat att den vill bestämma vem som duger till fredsbevarare – i Libanon. Detta säger mycket om Mellanösterns verkliga kastväsende där Israel med USA:s fullmakt strävar till att styra även sina grannars inrikespolitik.

USA och Israel skulle under inga omständigheter tillåta FN att blanda sig i Israels och de palestinska områdenas gemensamma ”fredsbevarande”. Ankomsten av FN trupper till området skulle avslöja det verkliga innehållet i de ensidiga och vackert titulerade fredsavtal som Israel brukar bjuda ut till omvärlden: upprättandet av världens största öppna fängelse i Gaza och ett bantustannätverk kring de muraromgärdade bosättningarna. Värst av allt, ankomsten av FN-styrkor till Stor-Israels territorium skulle förstärka kraven på verkställande av FN:s beslut att ockupationen måste upphöra.

Efter att man i London avslöjade de planerade luftterrorattackerna stod det klart att de mest enögda antiterrorkämparna skulle komma att koppla attentatförsöken till det senaste Libanonkriget. Tyvärr anslöt sig även Haaretz, kallad vänsterliberal kvalitetstidning, till denna skara.

I sin ledare (14.8) utpekar Haaretz Hizbollah som en del av den beväpnade terroristiska extremislamismen, som agerar lika beslutsamt på luftrutterna mellan USA och London som vid gränsen mellan Libanon och Israel. Tidningen betonar att Israel inte strider efter Bush-administrationens pipa och att det inte handlar om någon gränskonflikt med Libanon. Det handlar om en strid för den fria världens värderingar och överlevnad, dessutom i demokratins namn. Mellan raderna kan man ändå läsa att Israel återigen fått göra smutsjobbet men att kriget gagnar hela Mellanöstern.

I rådande västerländska och israeliska klassificeringar brukar Hamas hamna i samma fack som Hizbollah. Därför måste man fråga sig ifall fördjupandet av ockupationspolitiken på de palestinska områden som idag styrs av Hamas – till exempel genom att bygga flera bosättningar – är att trygga den fria världens liv och värderingar.

 

Ett grymt vapen

Kari Huhta på Helsingin Sanomats utrikesredaktion grubblar i sin kolumn (15.8) över förutsättningarna för att läget i Libanon skall kunna lugnas ner. En fortsatt närvaro av Hizbollahs trupper i södra Libanon vore enligt honom ett så ”grovt motstånd mot det internationella samfundets enhälliga vilja, att Israel i nästa krig långt skulle få agera enligt eget smak och tycke”.

Medan ni försöker föreställa er vad Israels ”enligt eget smak och tycke”-verksamhet skulle kunna innebära i det långa loppet, kan ni få hjälp av att läsa om händelserna i Beirut 1982, eller lunta i internationella människorättsorganisationers rapporter om Israels verksamhet i Gaza eller på Västbanken.

Sedan kan ni återvända till Huhtas beklagligt moderna tankegångar, men så att ni ersätter Hizbollahs vapenmakt med Israels vapenmakt med dess 39 år av ockupation på sitt konto. En hurdan störtflod av svavelosande genmälen skulle Huhta inte möta ifall han konstaterade att palestinierna under nästa intifada har rätt att göra i stort sätt vad de vill, ifall Israel inte avslutar sin ockupation? Skulle man till och med anklaga honom för antisemitism? I det här sammanhanget är det bra att komma ihåg att man i FN:s generalförsamling och säkerhetsråd tiotals gånger nästan enhälligt fördömt Israels ockupationspolitik. ”Nästan” står för USA, som med sin vetorätt skyddat sin närmaste allierades dispenser.

Min amerikanskjudiske vän skickade mig nyligen sina kommentarer angående kriget i Libanon. Bifogat fick jag ett omgjort falskt urklipp ur New York Times, 1943. Vad kan jag svara? Utpressning med hjälp av Förintelsen är alltid deprimerande. De senaste händelserna i Mellanöstern ger tyvärr inga löften om ett minskat bruk av det här grymma okonventionella vapnet. Borde jag antyda för min vän att det kan vara svårt att acceptera hur lätt en mobbad själv kan bli mobbare?

Övers. Mikael Brunila

Mikko Zenger

 

Lämna en kommentar