FUSK, DOPING OCH SKENHELIGHET

av Dan Helenius

Italiensk fotboll, cyklisten Landis, amerikanska sprinterlöpare och svenska före detta friidrottsstjärnor har stått för mer eller mindre svarta rubriker under juli och augusti månad.

Idrottsvärlden och sportpressen är upprörd men inte mållös inför ännu ett smörgåsbord av skandaler. De inblandade förklarar sin oskuld, alla andra sin indignation, och juristerna och massmedia gnuggar sina håriga små tassar.

Mitt i all indignation verkar de flesta glömma att samma spel upprepas så gott som varje sommar och vinter.

Den italienska ligan var mer eller mindre känd för att viktiga matcher slutar som de ska, det vill säga ur storlagens synvinkel. Floyd Landis Tour de France –vinnande bergsetapp luktade illa från början. Alla vet hur det är ställt med sprinterlöpningen och medlemmar av den festande klassen använder ofta kokain oavsett om de är tidigare sportsmän eller inte.

Det fuskas inom toppsporten. Orsaken är att det går att tjäna stora pengar på att fuska. Några bränner ut sig och några blir rika. Förlorarna blir utskrattade och vinnarna beundrade. Många är beredda att satsa vad som helst för att höra till de rika vinnarna.

Toppsporten och krafterna bakom den är hårt förankrade i den nyliberala samhällsmoralen. Det är helt onödigt att höja på ögonbrynen när toppsportsmän beter sig som politiker och företagsledare. De lever i samma värld och andas samma hänsynslösa framgångsluft. Att många sedan blånekar då de har otur och åker fast är inte heller unikt. Det gör väl alla.

Att låtsas vara indignerad och överraskad över det som pågår är däremot skenheligt. Den som på allvar är orolig över idrottens framtid borde ifrågasätta varför allt ska vara bundet till storskalig affärsverksamhet. Om idrottsverksamhetens största uppgift är att skapa vinnare, pengar och prestige så blir följden att de inblandade gör allt de kan för att vinna. Många gör mer än de borde.

De som åker fast och råkar illa ut är nästan alltid sportsmännen själva eller deras tränare. De som sitter på toppen tvår sina händer och kräver samma huvudlösa resultatnivå av nästa generation.

Var sporten på något sätt mindre rolig att se på då idrottsklubbarna hade mindre budgetar och i regel ägdes av sina medlemmar i stället för av ryska oljeoligarker?

Människor kunde gå på ishockeymatch för att det var roligt och spännande långt före Hjallis Harkimo kom in på scenen. OS klarade sig bra utan Coca Cola och fan och hans mormor.

Det fanns ingen som hade ett behov av dagens affärsdrivna idrott innan den skapades. Ingen gick och suktade efter dyra spelarskjortor och märkesvaror. Men nu har det gått så långt att det börjar vara för sent att ångra sig.

Sporten hotar att sluta i samma ruta som populärmusiken, där stora underhållningsbolag kontrollerar marknaden och skapar tråkiga, oäkta och dyra produkter, som ingen sist och slutligen vill ha.

Skribenten är journalist

Dan Helenius

Lämna en kommentar