Intervjun med Natascha Kampusch som ursprungligen gjordes för Österrikes statliga tv och som sändes den 13 september på MTV3 i Finland, var en obehaglig upplevelse.

Före intervjun intygade programvärden Christoph Feurstein att Nataschas läkare och medierådgivare samtyckt till intervjun. Nataschas redogörelse för sin kidnappning och åtta år långa fångenskap i händerna på en psykopat är förvisso tragisk, men det som enligt mig är ännu sorgligare är mediernas situation i dagens värld. Även om Nataschas läkare gick med på att göra intervjun – vilket kan betraktas som dålig medicinsk vård – borde den journalistiska etiken ha förhindrat tv-bolaget från att spela in och sända en intervju med en så sårbar och traumatiserad individ.

Ett barn som blivit kidnappat i tioårsåldern och som vanvårdats under åtta år isolerad från familj och samhälle, borde absolut inte betraktas som vuxen med en intakt förmåga att bedöma eller hantera en dylik medieexponering bara några dagar efter flykten. Häpnadsväckande nog gjordes intervjun av ett statligt tv-bolag, men också det att kommersiella MTV3 skyndade att visa den i Finland är störande. Jag undrar om de bolag vars produkter och tjänster fick reklamtid under pauserna kände till vad de var med om att finansiera. Att se den här intervjun var som att bevittna någon gräva i ett öppet sår.

Massmediernas väg från informations- och kulturkanal – som jag betraktar som det ursprungliga konceptet – till en voyeuristisk likplundrare har varit relativt kort.

Det roliga och välvilliga programmet Candid Camera byggde på idén att placera en dold kamera i en konstig situation för att roa både tittarna och experimentets “dåre”. I dokumentärfilmer registrerade kameran människors vardag eller deras äventyr eller naturens under. Dokusåporna började samla “vanliga” människor som placerades i overkliga situationer och exponeringsläger där deras intimitet och/eller styrka utsattes för extrem press. När “det normala” inte längre räckte till försökte programmen lansera en “freak” i gruppen; en öppet annorlunda porrstjärna eller prostituerad eller någon som låtsades vara en vanlig medtävlare. Deltagandet i de här programmen har varit frivilligt och godkänts av de uppträdande ”dårarna” och publiken, som varit informerade om genren och formatet.

Det som emellertid är mest alarmerande är dokusåpornas och paparazzigenrens inflytande på mainstreamjournalistiken. Både dokumentären och nyhetsprogrammen i sin helhet har lidit av de här nya formatens pornografiska karaktär. Tittare som är besatta av “verklighet” förväntar sig idag att tv-personligheters dignitet krossas eller åtminstone utmanas. Men de som verkligen tappat kontrollen tycks vara mediernas ”portvakter” som försöker konkurrera ut varandra genom att hela tiden försöka chockera tittarna ytterligare. Förhoppningsvis kommer det här att bli en kortlivad trend, annars får kommande generationer se ”freak shows” i varje ny tv-serie och aktualitetsprogram så länge de lever.