Höstens val i Sverige fick – bland allt Persson-Reinfeldt duellkäbbel – ett pseudokulturellt inslag: Folkpartiet väckte frågan om att införa en ”litteraturkanon” i skolorna. Ett drag i kritiken av förfallet i den socialdemokratiska skolan och en svensk-nationell upprustning av traditionella värden, mot invandrare och annan osvenskhet, säger frihetskämparna och motståndarna till en politisk styrning av kulturen. Kanondebatterna i Norden började hösten 2004 i Danmark, då kulturministern Brian Mikkelsen lanserade ett omfattande kommittéarbete med listor över ”hovedværker i den danske kulturarv” inom arkitektur, design, bildkonst, teater, litteratur, film, musik och barnkultur. Detta skulle bilda en gemensam grund för danskheten, i skolorna och för identitetskänslan. Reaktionerna var mångahanda och genast politiserade, alternativa listor för en dansk ”kulturkanon” dök omedelbart upp och hela det officiösa kanonväsendet ifrågasattes.
Vaddå för kanon? – Káanon, uttalat alltså, gärna litet kulturellt-nasalt. Det måste ha något att göra med den västerländska kulturens trots allt ännu bok- och skriftfixerade tänkande. Just det: The Western Canon heter ju också en känd, numera kanonisk, men tjock pocketbok om litteraturens hovedværker. De judiska, kristna och islamiska religionerna är allt fortfarande helt beroende av sina heliga skrifter och skriftlärde. Ett oändligt behov att förvandla världen till läsbar skrift och bokform finns också kvar på världsliga områden: naturens bok, boken om vårt land, stora rutiga kokboken. Något att ta tag i, öppna och läsa i nödens stund.
Kulturkanondiskussionerna började vid kyrkomötena i tidig kristen tid, då skiljelinjerna mellan alla de skrifter som kandiderade för en plats i Bibeln, de kanoniska – rätta, normgivande – och apokryfiska – undangömda, bortglömda – slogs fast. Därefter har dualismen mellan en officiös ortodoxi, av överheten godkända skrifter, bibelöversättningar, skolböcker och läroplaner och en underground-kontrakultur förföljt oss. ”Rekommenderad läsning” och läxor kontra de undangömda skrifterna (Hes. 23).
I Sverige har kanondebatten gått igenom alla tidningar och medier, särdeles i Dagens Nyheter. I DN har man också anordnat en läsaromröstning för en svensk litteraturkanon. Bland tolv förslag leder för dagen Dostojevskijs Brott och straff, tvåa är Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita och trea är Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Därefter kommer Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet, Tolkiens Sagan om ringen, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och George Orwells 1984. Bland de tolv finns ännu Selma Lagerlöf (Gösta Berling, Nils Holgersson), Strindberg (Röda rummet) och Joseph Heller (Catch 22).
En intressant kombination. Det mest icke-svenska, o-folkhemska, icke-Göran Perssonska som Dostojevskij och Bulgakov, det mest svensk-svenska som Moberg, Lagerlöf och Strindberg och sedan the English-speaking world: Tolkien, Orwell, Heller. – O, om man kunde möta samma intresse och förståelse för S:t Petersburg och Moskva av i dag. Kanondebatten har vanligen utgått från arvet från 1800-talet: nationallitteraturen på nationalspråken och nationalhistorien. I Danmark införde man nordmanden Ibsen på sina listor, med starka reaktioner i Norge som följd.
I Finland är kanondebatten också sakteligen på väg. Förberedande åtgärder har vidtagits via tv:ns omröstningar om den störste finländaren genom tiderna (Mannerheim, förstås) och den största sagogestalten genom tiderna, satusuomalainen. Lilla My, Uuno Turhapuro och Väinö Linnas Rokka från Okänd soldat kandiderade, men ett risigt tv-troll, kallat Rölli vann. De hittills försiktiga listorna över kandidater för finländska kanoniska böcker har i motsats till DN:s omröstning utgått från nationallitteraturen på svenska och finska, med de gamla vanliga, Aleksis Kivi, Runeberg, Linna, Södergran etc. etc.
I Finland har förvaltningsorganen för nationallitteraturen, Finska och Svenska litteratursällskapen inte tillsvidare gått ut med förslag till nya kanoniseringar. De gamla klassikerna ger anledning till ständiga bestyr. Ingen kan vara kanoniserad författare utan att de heliga skrifterna ges ut i kommenterade och samlade vetenskapligt exegetiska och textkritiska utgåvor. Detta har skett med Snellman och Runeberg, för den senare tog det sina sina sjuttio år eller mer. Edith Södergrans skrifter är på hälft och Zacharias Topelius skrifter i sin begynnelse. Detta inom Svenska litteratursällskapets utgivningsprogram. En kanonisering av den finska nationallitteraturen förbereds också inom Finska litteratursällskapet, den planerade stora serien Klassikkoeditiot skall inledas med Aleksis Kivis författarskap.
Fixeringen vid enskilda böcker och verk av obligatoriska nationalförfattare, att trycka, köpa, äga och läsa är kanske en kvarleva från psalmbokens, katekesens, Bibelns och Fänrik Ståls sägners första tider. Boken är bara en nivå. De elektroniska www-nätresursernas oändliga och blixtsnabbt tillgängliga text- och verkmassor på alla språk för alla epoker i alla länder ställer alla nationella kanonkulturer i ett nytt ljus. I Sverige har man grundat www.litteraturbanken.se för fritt gratisbruk över nätet och skyltar i reklamerna också med Runeberg, Snellman och Edith Södergran, goda finnar. Nätet erbjuder ett nytt slag av litteraturrymd med kanoniska och apokryfiska skrifter över alla gränser, vetenskapliga utgåvor och heimlagade historier. Följande problem blir egentligen skapande av en nätkanon, för att skilja e-skräpet från det som har ett verkligt, s.k. bestående värde. Här ligger basmaterialet av tradition hos de nationella organisationerna. Alla länders nationalbibliotek inrättar nu allt större och bättre elektroniska textsamlingar med egna klassikerutgåvor. I Norden är Danmark bäst, med Arkiv for dansk litteratur, www.adl.dk.
Alternativen nationellt/universellt är inte döda, men umgängessättet med dem förändras hela tiden, tekniskt sett. ”Kulturkanon” i ett land gäller bara högst där och Gud vet ens hur länge, om regeringen byts. ”Bildning” är långvarigare, men kräver läsning, förstås. Till bildningen hör utbildning, i skolan och de första stegen bland litteraturens klassiker.
Skribenten är journalist
Rainer Knapas