I början öppnas ridån bara lite, försiktigt. Den gamle lakejen Firs (Aleksei Petrenko) står i springan och dammar av rockar medan rök bolmar ut över publiken. Precis fem timmar senare dras ridån igen, försiktigt, så bara en smal springa av scenen syns. I springan blir den gamle Firs kvar. Däremellan bevittnar man som publik en fysisk och intensiv urladdning av sällan skådad kaliber.

Det är frågan om Anton Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården i litauiske Eimuntas Nekrosiusregi. Nekrosius (född 1952) är en av Östeuropas mest ansedda och innovativa teaterregissörer. Under de två senaste decennierna har han satt upp prisbelönta produktioner av bland annat Shakespeares och Tjechovs pjäser. Flera av uppsättningarna har också visats i Finland.

Nekrosius satte upp sin första Tjechovpjäs endast ett par år innan Sovjetunionens kollaps under en tid då relationerna mellan Litauen och den stora grannen var alltmer ansträngda. Detta resulterade i att man i Litauen förhöll sig med reservation även till de ryska litterära klassikerna. Ur denna komplexfyllda men samtidigt fruktbara situation föddes Nekrosius regi av Körsbärsträdgården som fick sin premiär i Moskva 13.9.2003. Skådespelarna till den uppsättning som visades under Helsingfors Festspel har Nekrosius haft möjlighet att rekrytera bland Rysslands främsta. Pjäsen uppfördes på ryska med textning till finska.

Tjechovs sista stora verk Körsbärsträdgården handlar om osäkerhet och förändring. Huvudpersonen Ljubov Andrejevna Ranevskaja (Ljudmila Maksakova) återvänder efter många år i Paris till sitt gods på den ryska landsbygden. Trots att hon använt upp alla sina tillgångar fortsätter hon leva på samma sätt som förut. Affärsmannen Lopahin (Jevgeni Mironov) föreslår att Ranev
skaja, för att lösa sina ekonomiska problem, skall hyra ut egendomen till sommarstugor, ”datjor”, men det vill godsägarinnan inte veta ordet av. Till slut auktioneras godset och körsbärsträdgården ut, och köparen är – Lopahin själv. Körsbärsträdgårdens öde symboliserar också den ryska adelskulturens undergång.

Onda omenDet som mest skiljer Nekrosius uppsättning från andra är den imponerande fysiska precisionen i skådespelarinsatserna, speciellt Mironov i rollen som Jermolai och Ksenja Karajeva som Charlotta
Ivanovna. Replikerna ackompanjeras av volter, hopp, fallanden och det ofta mot himlen resta pekfingret. Det gurglas, trummas och skjuts. Rörelserna tvärs över scenutymmet sker i rask takt.

Ofta gestaltas ett skeende i förgrunden och ett annat i bakgrunden för att sedan länkas samman. Tidvis ingår element av fars, som när Charlotta Ivanovna skjuter på två harar som springer runt på scenen och kastar ut spillning. Hararna utgör överhuvudtaget ett av pjäsens återkommande motiv.

I övrigt är det röken, elden och döden som löper genom hela pjäsen som illavarslande omen, pekande mot den väntande undergången. Diskret, men tillräckligt synligt. Knappt har Ranevskaja stigit av tåget i sin forna hemtrakt innan en blombukett under ett kort ögonblick tillåts vila på hennes bröst där hon ligger utsträckt på schäslongen. En stund senare dinglar hennes armar ner för båda sidorna som hos en korsfäst. Senare i pjäsen lutar hon sig mot de på varandra i korsform ställda portpelarna. Till och med de stiliserade körsbärsträden i fonden har getts formen av kors. Redan från början har körsbärsträden fått sin dom.

Allt leder fram till det väntade; efter pistolskotten, röken, elden och de upp på scenen framslängda yxorna får träden igen en gång ge vika för den nya tiden. Det enda som kvarstår är den gamle Firs.