Först var det kvinnan uppe vid stationen. Klockan närmade sig halv tio på morgonen, jag skulle följa min man till tåget och medan min man var inne och köpte biljett slog jag mig ner på en bänk. Kvinnan bredvid mig, som hade en stor svart bag, tittade upp och frågade:

– Vad är klockan?

– Tjugofem över, svarade jag.

– Tjugofem över vad då?

– Över nio, sa jag.

– Ja, det går ett tåg 9.38, sa hon.

– Ja, sa jag. Fast det ska inte jag åka med för jag ska först åka 12.38.

– Jaha, sa jag.

–Då har du ju verkligen gott om tid.

– Det har jag, sa hon och så tillade hon: Jag bor faktiskt så nära stationen att jag kan gå hem och dricka kaffe. Jag har det bra på det sättet.

När jag inte genast svarade tittade hon mig stint i ögonen och frågade:

– Har du det också bra på det sättet att du bor nära stationen?

Det måste jag ju medge att jag inte hade varpå hon tog sin stora bag och gick.

Sen var det den äldre joggande mannen jag träffade en tidig morgon i skogen.

– Vet du vad, sa han. I förrgår såg jag en älg, i går såg jag en hare och idag ser jag dig.

Så sprang han vidare och jag stod där och önskade att han sett haren först och älgen sedan för då hade jag kunnat intala mig att det var en stigande kurva han beskrev. Nu kunde det lika gärna vara tvärtom.

Men värst har det varit med Oscar. Oscar är sommargrannens gråa hankatt som jag har känt i sex år. Eller känt och känt för saken är den att Oscar i sex års tid har sprungit undan varje gång jag dykt upp. De senaste åren har han inte sprungit långt. Han har signalerat att han ingalunda är rädd utan bara känner obehag. Han har tittat på mig med smalnande gula ögon, än som om han aldrig har sett mig förut, än som om han ville säga: ”Herregud, är det du igen?”

Men en kväll för en vecka sen jamade han förbindligt när jag gick förbi och när jag sträckte ut handen lät han sig klappas, ja, lade sig till och med helt överdådigt på rygg för att bli kliad på magen. Min känsla av utvaldhet var överväldigande men faktum var att han inte var någon angenäm katt att smeka. Pälsen var stel, som av torkad smuts, och full av boss. Det slog mig att jag aldrig hade sett honom tvätta sig.

Följande dag skulle jag genast bekräfta bekantskapen och klappa honom på nytt men han vek undan i sista sekund utan att så mycket som se på mig. Nu har han låtit mig smeka sig två gånger och fem gånger har han smitit iväg. Både för honom och för mig själv kan jag högt förklara att han bara är en snuskig gammal kattgubbe men ändå har det gått därhän att det första jag tänker på på morgnarna är om det är en dag då han ska bevisa mig den ynnesten att få komma honom nära. Jag har lärt mig något om kärleken.