Verksamhetsberättelse kallar Agneta Klingspor helt adekvat sin nya bok Går det år helvete är jag ändå född, som är indelad i två avsnitt, Dagordning och Övriga frågor. Berättarjaget, som man inte kan läsa som någon annan än Agneta Klingspor själv, verkar besatt av mänskligt förfall, både det fysiska och mentala, liksom samhällets.

Jaget rör sig på Södermalm i Stockholm, inte bara noterar utan dras till uteliggare, utstötta och det vi här i Finland kallar roskisdykare. Hon är rädd för att sluta som de, utan fast anställning som hon är, utan tillgång till arbetslöshetskassa, utan bidrag och arv, utan försäkringar, aktier, obligationer och make. Utan livlina, säger hon själv, ”men när jag skriver får jag inte ängslas över nånting”.

Men ängslas gör hon, förbannar, vrenskas och vredgas. Hon skriker, biter, är bitter och rasande arg. Allt det är nödvändigt för att överleva. Hon skriver både roligt och elakt, ärligt och rakt på sak om ett Sverige som inte är det folkhem som hon en gång trodde. Tilltron började vackla redan med Tjernobyl, morden på Martin Luther King och Olof Palme.

Tillsammans med grannfrun talar hon om den stora rättegången, om att vara rättshaverist och om att ställa de ansvariga mot väggen. När hon inte rör sig på Söder och tittar in under uteliggarnas presenningar och rentav stjäl en slemmig matta som hon tar med sig hem tittar hon på tv, dess hemskheter och förfärliga människosyn. Tv:n är den fattigas sista och enda nöje, men också den är full av vidrigheter. Den kan ändå stängas av.

Agneta Klingspor skriver slagkraftigt och snärtigt, som så många gånger tidigare. Stilen spretar lite hit och dit, än är hon en rapportör och iakttagare som förfasar sig, ibland verkar hon skriva tidningskolumner, ibland delge läsarna dagboksfragment och blir emellanåt för privat. Då och då undrar jag över syftet med boken, vill hon oroa och provocera, visa på ett Sverige och en misär som hon antar att de flesta inte känner till?

Häromdagen vandrade jag på samma gator på Söder hon nämner i sin bok, mellan Slussen och Skanstull, ett par timmar kanske och såg flera av den sortens ömkliga och frånstötande (ja, det kan inte hjälpas) figurer som hon beskriver, raglande, blåslagna, slocknade eller sovande … Så helt främmande kan de inte vara för svenska huvudstadsbor? Kanske de blundar?

Blundar gör inte Agneta Klingspor, som sagt, hon dras till eländet i en blandning av skräck och skam. Livet är ett helvete, men framför allt obegripligt. Det slutar med döden för oss alla.

Också jag ska dö, tänker hon, men den tanken är föga tröstande, tvärtom.
Hårda bud

I bokens andra avsnitt går hon sedan i närkamp med just döden, med sin avlidna far, men främst sin avlidna mor, vilket för henne till Uddevalla, barndomsstaden, och till att skildra relationen till mamman, som inte ville se dottern bli vuxen, en mamma som tyckte att drömmar ska man bara ha på kakfatet.

Med modern, som i flera år är helt dement innan hon slutligen dör, för hon en inre monolog, hon minns andra och andras dödar och funderar tillika på sin egen. I Övriga frågor är hon, om möjligt, ännu mera självutlämnande, mera personlig och är samtidigt mera berörande. Här kan vem som helst känna igen sig, åtminstone bitvis, medan Dagordning trots frenesin, ursinnet och humorn, som lyfter texten, inte hela tiden griper, utan rentav stöter ifrån.

Det är hårda bud, säger hon på bakre pärmen till sin bok. Det är det. Och Agneta Klingspor skriver i en helt egen klass.

Agneta Klingspor: Går det år helvete är jag ändå född. Bokförlaget MORMOR, 2006, 161 s.