I JONS tänkte jag rösta. Inte för att min röst smäller högt, vem som skall sitta i riksdagen i Sverige och därmed vem som skall hålla i regeringens tömmar, det får de gamla och nya svenskarna bestämma. Om det nu spelar stor roll, högern låter som socialdemokraterna och socialdemokraterna som högern.

Men även om det blir för mig bara kommunvalet och landstingsvalet, dom som sköter stora delar av sjukvården i Sverige, så sitter det på något sätt i ryggmärgen att den lilla folkmakt som finns skall utövas. Soffliggare vill jag inte vara, i synnerhet som fjädrarna verkar ha gått på IKEA-soffan.

Under valdagen skulle jag befinna mig i nästa land neråt, så jag måste poströsta. Men var? Jag hade inte sett någon skylt utanför någon post. Möjligen för att det inte finns någon post kvar. Liksom i Finland har postärenden getts över till högstbjudande butik. Mina paket kommer till en bensinstation. Där fick man inte rösta. Bara köpa korv. Eller bensin, fast jag cyklade.

Utöver postservicen i butikerna finns det något som kallas “svensk kassaservice”.  Vi hade en sån vid det lilla torget nära var jag bor. Det rånades tre gånger sen stängdes det. Vid tredje rånet stod en äldre dam och bevittnade polisens avspärrningar och muttrade: Vad rånar de för, där finns ju inte ens frimärken.

Men varför skulle jag som en annan dinosaur gå omkring och söka poströstningslokalen när jag med ungdomlig frenesi kan kasta mig över internet? Där finns ju allt. Till och med socialdemokraternas valstrategiska jippon om man har lösenordet (Sigge) och tror att det är intressant alltså.

Efter ett surfande som gav mig ont i ryggen visste jag varken ut eller in. Heter det nu poströstning eller förhandsröstning? Var det nu i kyrkovalet eller studentkårsvalet jag skulle rösta? Och varför inte ett spår av praktisk information om vart jag ska gå med min lapp om rösträtt.

Jag började ana att det här med poströstning inte har med posten att göra, utan skall förstås som ”post” i ”postmodernism”. Efter modernismen. Efter val genom röstning alltså. Visst var det en amerikansk statsvetare som hävdade att alltför högt röstetal tyder på upphetsning och risk för skarpa omsvängningar.

Bäst när folket är lagom likgiltigt och passivt.

Till slut påminde mig en inre röst om den amerikanska äldre kvinna som sade (på amerikanska): “Rösta? Neej, det bara uppmuntrar dom.”

Det blev ingen röst, för första gången i mitt röstberättigade liv. Bara ett pip.

Det här.

Surt sa räven om vallokalerna.