Initiativet bakom Trailer06 är lovvärt och visar att det också finns ett nytänkande inom branschen och att det finns åtminstone en viss plats för det nya. Mellan de olika projekten som visades på Svenska teatern fanns en stor variation, vilket är nödvändigt med tanke på möjligheterna till utveckling. Ändå kunde jag önska att ambitionen som helhet kunde vara något mer intensiv, frågeställande. Till en viss grad verkade det i flera bemärkelser begränsade sammanhanget ge upphov till effekter som tilltalar för stunden, men sällan längre än så. Det här hör ihop med att synen på mottagarna finns med i varje text och i varje uppsättning.

Syftet med lördagens kreativa verkstad var närmast att ge kursdeltagarna en möjlighet att studera hur nyskriven dramatik och regi fungerar som föreställning på scenen, men också att visa upp det nya som smakprov för publik och teatrar – även om de flesta beslutsfattarna lyste med sin frånvaro.

Väninnan av Tiina Puharinen är en ovanlig och modig framställning av kvinnor, med en intressant frågeställning och personkonstellation. Föreställningen var en av regissörenElisabeth Öhman stiliserad och förkortad variant av ursprungsmanuset, vilket här trots allt har varit till fördel för helheten. Slutet verkade något oklart, som ett slags ”snabblösning”. Också här kunde problematiken, både vad gäller manus och regi, ha nyanserats ytterligare, till sin spets. Det är lite plågsamt att ta del av ångest framställd som vit tomhet – trots att själva formuleringen är lovvärd, men avsedd som ironi.

Vildhundarna av Kim Gustafsson visar skickligt ett slags folkvimmel och ger en känsla för det breda perspektivet, människors gemensamma frågor att lösa tillsammans. Scenanvändningen i Max Bremers regi framhäver det här, särskilt ljudet av demonstrationen. Rollbesättningen är effektiv och intressant, särskilt de roller som hör till kvinnorna. Texten ger utrymme för en mycket skådespelarcentrerad tolkning, vilket används med energi och närvaro av skådespelarna, men verkar samtidigt ge upphov till att konfrontationerna blir ganska ytliga. Språket som helhet är mustigt och har en självständig linje, ett eget perspektiv. För mig blev det inte uppenbart varför miljön är just Grekland.

Björn Brutal av Anders Slotte, i regi av Maria Lundström, inbjuder publiken att sätta sig på tygklädda bänkar, i rollen som barn. Det ger både uppsluppen glädje men för min del också en frågande avvaktan: Det är svårt att helt ge avkall på vuxenperspektivet. Men nu är vi dagisbarn, och en björn – eller som metaperspektiv: en skådespelare som spelar björn – kommer på besök. Allt är roligt och många i publiken spelar med av hjärtans lust – men sedan drabbas vi av det stora allvaret: Det handlar om barnmisshandel.

Det är betydelsefullt och engagerande att det här temat visas fram, men jag hade ändå här önskat lite större utrymme för mottagarens tolkning. Situationen mellan barnet, skådespelaren och dagistanten är trovärdigt skriven och spelad, där komiken är absolut på kornet. I förhållande till inledningen var avslutningen något abrupt och uppenbarligen förkortad, vilket gör att man hastar förbi den avslutande, viktiga situationen, med alla personer närvarande.

 

Monika Holmström

 

Lämna en kommentar