Tjänstemannakullerbyttor

av Frank Borg

Claes Andersson har sedan 1962 gett ut diktsamlingar (21), skåde/hörspel (“tjugotal”) och prosaböcker (5). Den sjätte prosaboken heter Saltomortal med beteckningen roman. En roman som handlar om förälskelse, passion, dött äktenskap, bråd död (summa ca 5 lik), livet, speldjävulen och en hel del ätande, drickande och mat, samt en mysko ryska. Omslaget (signerat Charlotta Boucht) pryds av en enarmad bandit modell Aristocrat med två nyckelsymboler: hjärta och sädesärla.

Romanens protagonister är tjänstemännen Saku Bergström (romantiker, spelberoende) och Ralf Sand (i kris, hustrun flyr, fysiken sviktar), samt den hemlighetsfulla ryskan Sonja/Sofia. Med finns också en hustru, en dotter, en galen syster (förföljelsemani), en cigarrökande cynisk patolog, en psykoterapeut (god fe), en älskarinna, en bekant (påverkare på “arbetsgivar”-sidan), flera osynliga sekretare, katten Madame, en suicidal sädesärla, och ett ansiktslöst lik som fiskas upp ur Kolerabassängen i romanens början men som sen inte spelar någon större roll på ytan i varje fall.

Scenen växlar mellan sängkammare (ingen pornografi), kök, restaurang, ministeriet, parkbänk i S:t Petersburg, damunderklädsavdelningen på Stocka, Grand Casino Helsinki vid Mikaelsgatan 19 (där man ombeds att komma klädd i “din lilla svarta eller mörk kostym” enligt Kasino ABC på webben), Bryssel, Mejlans sjukhus, Margits vind (vore F-18 som film), en parkbänk invid Eino Leinostatyn, för att nu nämna de främsta. Andersson har också nyttjat sina erfarenheter bl.a. som minister och sjukhuspatient för att ge autenticitet åt detaljer.

Denna brygd smakar kanhända mer hör-/skådespel än “roman”. Man läser den på några kvarter och kommer till slutet innan man hunnit börja känna något eller intressera sig riktigt för romanens personer annat än som pappfigurer. Men om figurerna fylls ut på scen (opera?) av verkliga agerande och närvarande människor då kan jag tänka mig att situationen blir annorlunda och mer brännande. Som roman verkar den tunn, som skådespel har den hel del överlopps. Till exempel figurerar några märkliga gangsters i kulisserna men bara antydningsvis. Däremot ägnas över två sidor åt att återge ett orealistiskt välskrivet email (“elektriska posten”) från Saku (som känner sig hotad) till bekantingen. Dialoger och bekännelser (hos en läkare) känns ibland också överlitterära, citataktiga. Det är för väl ansat för att skapa någon sorts intensitet. Men kanske man talar så i Hesa, Grani och på ministerierna.

Som tema fäster man sig troligen främst vid kärlekshistorien mellan Saku och Sofia, dess inverkan på Saku som får dramatiska konsekvenser, samt Sakus spelberoende. En schablonsensmoral är att utan kärlek kan vi lätt förlora fotfästet i tillvaron, men kärleken gör det ännu svårare när vi mister den (man vet vad man är utan). Om romanens Ralf är en människa som växer genom självinsikt och motgångar verkar Saku representera en person sitter fast i beroenden, som saknar en egen kärna. Men det är ändå inte som om han vore predestinerad till undergång. Ödets lotteri – “slumpen” – blandar sig i spelet. Men frågan är om läsaren bryr sig, berör dessa “tjänstemän” och deras eskapader alls? Blir det alltför märkbart att de är författarens marionetter, att det är författaren som är ödet, guden?

Claes Andersson: Saltomortal. Söderströms 2006. 238 sidor.

Frank Borg

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.