Framtiden för asylsökande i Finland är osäker. Och vardagen kan vara hotfull. Tule Momet kom till Finland för sju månader sedan och har hunnit råka ut för rasistiskt våld men också fått jobb.

– Mina föräldrar dog när jag var liten. De dödades i Liberia. Av vem? Varför? Det vet jag inte. Min bror har berättat för mig om dem. Att de dödades under kriget, i striderna, mera än det vet jag inte. Jag var för liten för att minnas dem.

Hans röst är lågmäld och lugn, fyller det vita rummet på flyktingförläggningen trots den nästan undergivna tonen. Han andas in, skälvande, sedan ut igen. Bakom glasrutan i det högt belägna fönstret, på andra sidan väggen, råder en hisnande vacker sommardag i slutet av juli. Tule Momet har varit i Finland, på Helsingfors mottagningscentral i sju månader.

Det skarpa solskenet och den ljumma vinden når inte in i rummet. Persiennernas galler är nerfällda. I rummet är det rösten som dominerar. Rösten som på klar franska berättar om de skräckfyllda åren i Guinea, landet som vände en av sina söner ryggen.

– Min bror, han som tog hand om mig under en lång tid då vi båda var föräldralösa, han är också död nu. Alla som jag känner eller som kände mig är döda. Jag har inget att åka tillbaka till. Under flera år livnärde jag mig med att arbeta som bärare. Det var ett mycket osäkert arbete eftersom det ofta hände att kunden vägrade betala. Antingen ville han inte eller kunde inte, men det går på ett ut. Jag har aldrig haft någon möjlighet att gå i skola. Det har varit viktigare för mig att tjäna ihop tillräckligt mycket med pengar för att kunna skaffa mat för dagen. Jag har sovit utomhus en hel del, men under de sista åren i Guinea delade jag en lägenhet på fem kvadratmeter med en kompis. Men det gick som det gick. Om man inte betalar hyran där så vräks man utan pardon, berättar han, utan större inlevelse.

Tule Momet fyller tjugotre år i november. Han ser äldre ut. Hans allvarliga ögon skvallrar om hårda tider, saker han har sett. Han är kort och smal, några tänder saknas. Medan han talar håller han blicken sänkt. Ibland orkar den möta andra blickar, för det mesta ligger den trött mot händerna som tvinnar och tvinnar med de föremål som fingrarna omsluter. Ett nyckelkort, en mobiltelefon som representerar en ny erfarenhet av fungerande telekommunikation.

I hans eget land, Guinea, fungerar också trådtelefonerna i regel dåligt eller inte alls. Mobiltelefonerna, om någon skulle råka äga en, fungerar endast i huvudstaden och möjligen, med lite tur, i någon annan av de större städerna. I hans hand ligger nu en sådan lyxartikel, en västerländsk statuspryl, och bearbetas av de mörka händerna. Tule Momet kan varken läsa eller skriva, och han betraktar min pennas rörelser över papperet mycket intensivt. Det är hans historia som skrivs ner på det rutiga arket, och han verkar känna en viss oro över processen som han inte kan kontrollera.

– Det jag vill mest av allt är att lära mig läsa och skriva, säger han. För att kunna lära mig finska måste jag lära mig läsa och skriva.

Sedan lutar han sig tillbaka och suckar lite. Tystnaden tar över i rummet. Ljudet av trafiken som passerar utanför läcker in genom sömmarna. En lukt av matos svävar i luften, strömmar från en ansamling kastruller som står på golvet i det ena hörnet.


Tre i ett rum

Helsingfors stads förläggning för asylsökande ligger i ett område som gränsar till Sumparn, en tröstlös omgivning med diverse magasin, lager och industribyggnader, ett asfalthelvete där vinden aldrig upphör att dra över de kala grusslätterna. Mitt bland containers och ståltrådsstängsel, lastbilarnas tunga brummande och lådlika förvaringsutrymmen ligger det vita tegelhuset där Helsingfors tar emot och förvarar asylsökande. Om man säger ”it’s all about location” så beskriver detta det avskilda och undanknuffade läget ganska. Man kör lätt förbi.

Förläggningen ligger långt borta från det mesta. Här bor Tule Momet i ett rum på ungefär20 kvadratmeter, vilket inte skulle vara så illa om han inte delade utrymmet med två kamrater. Tre livliga, skrattande, pratsamma män trängs i det lilla rummet. Under sängen finns det femton par skor.

Tule Momet förvarar sina allra viktigaste ägodelar, några papper, under sin madrass. Någon möjlighet till avskildhet eller privatliv finns det inte. Han tillbringar ofta tiden med att ligga nere i bottenvåningens aula och titta på tv på ett språk han inte förstår. Apparaten är för övrigt ännu en lyxartikel som den normala guineanen inte har i hemmet. För att kunna se på tv i Guinea går man oftast till ett allmänt utrymme där man får se filmer tillsammans med andra intresserade mot en liten betalning.

Trots det stränga intrycket som väktarna i nedre våningen inger, får förläggningens kunder ändå röra sig relativt fritt. Tule Momet åker ofta in till centrum för att träffa några av de vänner han redan har lyckats skaffa sig, eller för att sköta sitt arbete.

– Jag arbetar för en städfirma med en kompis. Det var han som fixade jobbet åt mig. Det känns så bra att arbeta, alldeles otroligt bra, ni kan aldrig ana. Jag jobbar mest på nätterna, ibland tidigare på kvällarna, men det gör inget. Jag kan vila mig på dagarna i stället, berättar han.

Stoltheten över arbetet, över sin position i samhället som lönetagare, lyser om honom. Han reser sig och visar upp sitt arbetsintyg som han gräver fram genom att lyfta på madrassen. Det tummade papperet håller han sedan upp med en triumferande min. Hans situation har förbättrats avsevärt på bara några månader. Då han först kom till Finland hade han ingenting.

– Jag kom till landet via Ryssland där min farbror bor med sin familj. Efter att jag lämnade Guinea åkte jag direkt till honom, för jag hade ingen annanstans att ta vägen. Min farbror sade åt mig att jag skulle pröva med Finland. Jag visste inte ens var landet låg, men han visade mig på kartan och sade ”där”. Sedan ordnade han papper åt mig för att jag skulle kunna ta mig över gränsen, och ett tag senare befann jag mig på järnvägsstationen i Helsingfors.

När han berättar hoppar han över alla obekväma detaljer, den timmar långa tågresan och det förbiglidande främmande landskapet, ankomsten till ett fullständigt främmande ställe, sekunderna då han började följa den långa strömmen med ryggar som letade sig från tåget till stationen.

Väl framme i Helsingfors var han rådlös. Han stod och snurrade runt på stället. Såg sig omkring. Främmande vita ansikten, förbiskyndande gestalter, den monotona metalliska rösten som med jämna mellanrum ropade ut tågen som kom och gick. Doften av mat från den närliggande restaurangen fick hans mage att knorra. Det var trots allt timmar sedan han fått sig något att äta.

– Jag gick fram till första bästa afrikanare jag råkade få syn på och frågade om han talar franska. Han råkade vara från Guinea och jag blev obeskrivligt lättad. Jag frågade honom vad det lönade sig för mig att göra, och han rådde mig att gå raka vägen till polisen. Så det gjorde jag. Jag köpte en biljett till Malm och anmälde mig på polisstationen. De skickade mig till mottagningscentralen med taxi och här är jag nu, säger Tule Momet.

Mannen han träffade på järnvägsstationen blev hans första vän, och de träffas och umgås regelbundet.

Men han har också sett en annan sida av Helsingfors. Den hårda, brutala och kalla sidan. Den träffade honom i form av ett knytnävsslag en kall natt i närheten av förläggningen, hans hem, på bensinstationens parkeringsplats där han och hans vänner blev utsatta för ett rasistiskt överfall av några lokala skinnskallar.

– Vi gick bara på gatan, på väg tillbaka till förläggningen, när de kom som från ingenstans och började slå oss. Vi var fyra stycken och de var två, men vi ville inte slåss, säger han.

Det var så han förlorade några av sina tänder. Tagna som tull för att han råkade passera området. Händelser som detta nattliga utslag av främmande våld, utan annan orsak än en hudfärg som råkar vara fel, är något den relativt späda, blyga mannen vill undvika i framtiden.

– Det här är en sak jag inte förstår, rasismen, säger han och suckar.
Inget hopp för Guinea

Då Tule Momet ska svara på frågan om hurdant hans hemland är, blir han tyst. Blicken söker sig ner till den plats där den under största delen av samtalet har befunnit sig, förankrad vid bordsskivan. Sedan sitter han så en stund, utan att yttra ett ord, och när han lyfter blicken igen är den allvarlig.

– Om jag tänker på Guinea, hurdant Guinea är, situationen landet befinner sig i, så kan jag varken äta eller sova, säger han.

Han berättar om de första nätterna i Finland, de sömnlösa timmarna i den smala sängen på centralen då tankarna tvinnade sig tätt, tätt om varandra och jagade sömnen på flykten.

– Skillnaderna mellan ett land som Finland och mitt eget land är enorma, och då menar jag inte bara klimat och natur. Jag menar allt, men främst av allt ska ni vara glada över att ni har ett organiserat samhälle, säkerhet. Det att man har ett jobb eller inte, utbildning eller inte, betyder inget om man inte kan lita på att det finns säkerhet. Folk dödar varandra över mobiltelefoner där, över vad som helst, och jag blev så trött på att hela tiden vara rädd. Jag bestämde mig för att ge mig av främst för att jag saknade den säkerhet familjen ger en. För en som jag finns där inget. Politiskt sett är landet i upplösningstillstånd, och basservicen fungerar till stora delar inte. Vi har ingen el, inget rinnande vatten, de dåliga vägarna försvårar resandet från plats till plats, berättar han.

För honom finns det inte några som helst planer på att resa tillbaka, inte ens besöka landet, i varje fall inte just nu.

– Hela Afrika är i samma situation. Jag ser inte någon lösning på något av problemen. Det enda jag vill, är att få stanna kvar här. Jag vill stanna här och bilda familj, men det där med familj ligger nog längre fram i tiden. Just nu vill jag bara reda ut min situation, säger han.

Dörren öppnas och ett leende lyser upp rummet. En glad, lång ung man stannar på tröskeln.

– Oh, hello! How are you? säger han på smidig engelska, vänder om och går ut igen.

Den intensiva stämningen bryts och inger en känsla av att samtalet är på väg att ta slut. Tule Momet pekar mot killen som redan har hunnit stänga dörren och är på väg mot något av de allmänna rekreationsutrymmena och säger att han är en av dem som bor i rummet. Han kommer från Kamerun. Sedan suckar Tule Momet lite och säger att den största delen av hans tid just nu går ut på att vänta.

– Just nu har jag inga papper, inga handlingar inget uppehållstillstånd, och jag vet inte när jag kommer att få något beslut. Jag väntar på svar varje dag, men det känns bra. Det känns bra att vänta, säger han.
Intervjun tolkades från franskan av Abderrahmane Benfodda

Ny Tid kommer att följa med utvecklingen av Tule Momets asylprocess.

Johanna Holmström

 

Lämna en kommentar