Bästa förortsgrannen ringer från Göteborgs bokmässa (dit jag som vanligt varken har råd eller möjlighet att åka): Här är härligt!! Du borde höra!! Ingen skyggar för ord som kön eller klass utan folk är välformulerade och politiska på ett helt annat sätt än hos oss. Varför är vi i Svenskfinland så medelklassigt omedvetna och individcentrerade? Är det så? Tja. Kulturfinlandssvensken – även den vänstervridne – är väl nog (sorry sorry) en rätt borgerlig företeelse. Fast när jag för cirka en månad sen på Nifin intervjuade Susanna Alakoski med anledning av hennes debutromanSvinalängorna och i samband med det bad henne läsa upp ett snärtigt avsnitt ur nya antologin Tala om klass var det ändå ingen som steg upp och gick ut.
I och för sig kom vi inte in på ämnet klass – som jag väl kan tänka mig att väcker reaktioner – förrän alldeles mot slutet. Före det hade vi vistats på tryggare domäner och diskuterat Svinalängorna, Alakoskis uppmärksammade debut som med obönhörligt sinne för dramaturgi beskriver en finsk invandrarfamilj i miljonprogrammets Ystad; fattigdomen, invandrarskapet, föräldrarnas alkoholism och gradvisa totala flipout.

Det är en drabbande text, rak och hemsk. Sällan kryper ett barns förtvivlan och absoluta maktlöshet så tvingande nära inpå.
Otäckt begriplig blir också uppgivenheten, den utmattade skit-då-i-allt-attityd som lamslår bokens föräldrar.
Samtidigt sipprar en ömhet ut mellan raderna, som gör läsupplevelsen oväntat varm.

Tala om klass

Antologin Tala om klass, som är redigerad av Alakoski och Karin Nielsen, cirklar kring samma teman som Svinalängorna. 15 kvinnor (obs! kvinnor) berättar om sin klassresa från en arbetarmiljö präglad av fattigdom och inte sällan också alkoholism och invandrarproblematik (påfallande många av skribenterna har finska rötter). Kända namn som Gudrun Schyman – Alakoski har varit hennes pressekreterare! – Tiina Rosenberg – som bl.a skriver om sin uppväxt i Helsingforsförorten Gårdsbacka, Elsie Johansson och Anneli Jordahl medverkar. Liksom mindre kända, mestadels från områden inom kultur, beteendevetenskap och humaniora.
Alla kvinnor har gjort sin klassresa genom studier (i motsats till t.ex. äktenskap) och när de väljer vem de ska tillskriva sina framgångar blir det skattemedlen, skolsystemet, folkbiblioteken …
Vad kännetecknar då den kvinnliga klassresenären? Ulla-Britt Wennerström citerarYlva Eggehorn som menar att klassutsatthet hänger ihop med skamkänslor, men att det under skammen ännu finns lager av vrede, sorg och, längst ner: kärlek.
Det här går också att utläsa av flera av texterna, där en del brinner av vrede, och många blottlägger en (lite nostalgisk?) kärlek till ursprunget. Skammen är en av de saker som nämns först; den skam det var att bo så uselt, ha så fula kläder, vara defekt fast man gjorde sitt bästa. Samtidigt blir också skulden ett tema, skulden över att senare ha överträtt klassgränsen medan andra ur ens närmiljö blev kvar. ”Varför skall jag ha dyrare köksluckhandtag när mamma lever på sylt och bröd?” frågar sig t.ex. Karin Nielsen. ”Sliter med det, samvetet. Ger mamma pengar. Det räcker inte”.
Mamma är över huvud taget den person som nästan alla kvinnliga klassresenärer speglar sig mot. Mamma vars liv man önskar att hade varit mindre tungt. Och mamma som var den som stöttade en, eftersom hon hoppades att man skulle komma lättare undan.

Match på bortaplan
En naturlig följd av klassresan är också kluvenheten, den sociala tvåspråkighet som klassresan medför. ”En klassresenär spelar match på bortaplan hela sitt liv”, framhåller redaktörerna i förordet. ”Pendlar mellan dåligt självförtroende och övermod, känner sig inte hemma vare sig i den nya eller gamla klassen. En klassresenär ser klass, tolkar samhället från ett underifrånperspektiv och från ett medelklassperspektiv, helt enkelt för att hon kan det. Klassresenärer har dubbla kompetenser och därigenom ofta dubbla styrkor.”
Kluvenheten tar sig också uttryck som en känslornas dubbelhet: ”Jag njuter av det nya, men saknar det gamla därför att min kärlek har sitt fäste där”, skriver Elsie Johansson. I ett annat stycke ger hon sig hän åt sin längtan efter barndomens matminnen: ”Kan du förstå att jag
ibland får en lust att ställa mig upp och skrika med händerna för öronen: Ta ifrån mig denna brieost! Ta bort gorgonzolan och salamin och den gröna peston. Ta undan dessa vinglas! Låt mig få ugnspannkaka med mosade blåbär. Ge mig svagdricka och sill! Och låt mig sitta på soffan och sy tomtar i korsstygn på ett stycke vit stramalj.”
Också Alakoski pekar i sin novell, som är utformad som ett brandtal, på kontrasten mellan det behagliga nuplanet och dåplanet som härbärgerar alla djupare känslor: ”Vet ni, kära människor här på torget, att allt jag har lärt mig om dom goda kryddorna, maträtterna, smaksensationerna, dofterna, utsikterna, böckerna, filmerna, teatern, musiken, vinet, porslinet, dom sköna tingen, kommer från medelklassen. Och det är där jag har det bra. Men allt jag har lärt mig om utsatthet kommer underifrån. Det är där jag gråter, skriker, sörjer, älskar och det är därifrån jag ser hur orättvist det är VARJE dag, i hela världen.

Den Dubbla blicken
Alakoskis bidrag till essäsamlingen är också det som för mig personligen känns mest brännande, eftersom det så konkret och direkt tar fasta på de kommunikationssvårigheter som kan uppstå mellan två skenbart lika väninnor – hon som är uppvuxen i medelklassen och hon som behärskar medelklassens idiom, men fortfarande tänker, och framför allt känner, på sitt modersmål. Att närma sig medelklassen, dess vanor, tabun, gränser, låter sig göras just med hjälp av den dubbla blicken, ur detta delade”vi” med underifrånperspektiv.
När jag läser texten drabbas jag av den ena AHA-upplevelsen efter den andra (står faktiskt och gapskrattar i bussen mellan förskola och dagis). Saker som för mig varit diffusa och svårgreppbara klarnar, och jag inser att stora delar av det jag uppfattar som min ”personlighet” faktiskt kan diskuteras i termer av klass.
Som varför det ibland blir så tyst omkring mig.
Som varför jag ibland möts av osäkert sneglande blickar eller argt rodnande kinder också hos väninnor som jag uppfattar som nära, och till sina värderingar inte hemskt olika mig.
Som varför jag ibland känner en uppgiven lust att bara be alla dra åt helvete, alternativt förintas i sina dunmjuka terapisoffor.
Eller förenklar jag? Får alla män-skor hela tiden vakta på sina tungor för att inte folk ska börja svimma till höger och vänster när de öppnar munnen? Jag är själv inte arbetarklass mer än till 50 procent men har ändå inga svårigheter att genast identifiera mig när jag läser om hur klassresenären nu och då inte kan hejda sin impuls att tala om för medelklassnupporna hur det är: ”Då snörper dom på munnen”, skriver Karin Nielsen ”Och jag förstår att jag aldrig hört hemma i Landet lagom. När jag höjer rösten och förstör stämningen på privata middagar. När jag aldrig kan vara trevlig. När jag alltid måste provocera.”
Klassresenärens utsagor kan också vara oavsiktligt provokativa, too much för åhöraren helt enkelt för att den verklighet hon refererar till ligger utanför åhörarens erfarenhetssfär. Eller som Alakoski formulerar det: ”[–] innan vi går försöker jag ändå säga någonting ur hjärtat liksom. För det känns som om jag svikit mig själv när jag inte berättat att min [–] syster, i typ verkligheten, misslyckades med narkomanbehandlingen”.
Flera av skribenterna tar upp de tystnader som omger klassresenären. Faller en utsaga utanför åhörarens referensramar bemöts den antingen genom tystnad, eller genom att man klassificerar den som extrem eller ointressant. Innehöll utsagan nånting som pekar mot medelklassens kollektiva skuld eller privilegierade ställning så kan reaktionen också bli defensiv. ”Då är enda utvägen att det måste bli tystare än i graven igen. För det är Gabriellas humör som bestämmer vad vi får prata om och inte. Hon är så vän och då är man så SKÖR, men jag tycker egentligen att dom som är väna och skira bestämmer mer än dom som är arga”.
Någonting för medelklassen att idissla lite? För mig kom Tala om klass att bli något av en guldgruva som det gick att fiska upp både intressanta teoretiska resonemang och små talande detaljer ur (visste ni att det är proletärt att ge för mycket dricks? Det gör jag alltid!). Här fanns så mycket att jag skäms över att gnälla efter mer (ett proletärt drag det också?) men ska det va så ska det va, och i så fall hade jag gärna sett nån enda text av en som gjort en omvänd klassresa, d.v.s. kanat ned från borgerligheten in i t.ex. det s.k. prekariatet. Vi är många i dag som lever på snutt-jobb och som aldrig, aldrig kommer att nå upp till våra föräldrars levnadsstandard. Skriv om oss nästa gång, pliide! Sen lovar jag att ödmjukt hålla käft.