Manlighetsantologin Mandomsprov, som kom ut i september, har i recensionerna jämförts med moderskapsantologin Rapport från planet Mamma som kom ut 2004, och också annars har de två böckerna ställts bredvid varandra. Redaktörerna presenterar i förordetMandomsprov som en uppföljare till Mammaboken och förlaget kallar den på sin hemsida för ”en manlig syssling” till densamma.Och visst, de två böckerna liknar varandra. Samma upplägg, en essä per man och sedan ett utdrag ur den mejl-diskussion som förts efter att de andra skribenterna läst essän.
Så man kan anta att de två produktionerna inneburit ungefär samma arbetsbörda per skribent.
Men de två böckerna skiljer sig från varandra beträffande en detalj. Skribenterna iRapport från planet Mamma fick 100 euro i honorar, skribenterna i Mandomsprov 350 euro.
Visst, det finns en förklaring, och den är inte att Söderströms anser att män ska få mer betalt än kvinnor, utan har att göra med stipendiepengar från de finlandssvenska fonderna.
Men på riktigt, det finns väl alltid en bortförklaring. Eller visa mig ett företag med en policy om att män ska få mer betalt än kvinnor för samma jobb. Varje enskilt fall kan förstås motiveras så att det låter som om det handlar om nåt annat än kön. Det är först när man ser det statistiska mönstret som det blir så förbannat fult och naket. Män får mer betalt. Kvinnor får mindre. Här och nu.
Och för att återgå till Mandomsprov. Om man inte fått fondpengar till boken, hade man då verkligen bett de här männen göra det här jobbet för 100 euro? Och hade de gjort det? Eller hade förlaget hostat upp pengarna?
Och varför får man fondpengar till ett projekt om manlighet, men inte till ett om moderskap? Luktar det för mycket kroppsvätskor om det senare, eller – hu – feminism? Eller ansöker man automatiskt om mindre pengar för ett bokprojekt med kvinnliga skribenter? Eller orkar man inte ens skriva nån ansökan, när man vet att det ändå inte kommer några pengar?
Solveig Arle
