– Man måste gå varsamt fram, låta blickar och rörelser tala i stället för ord. Annars låser man in sina karaktärer, säger filmklipparen Lena Dahlberg.

“Filmen skapas i klipprummet”, det hävdade den formalistiska filmskolan i Sovjet på 1920-talet. Enligt tänkesättet är det montaget av bilder efter varandra som är betydelsebärande, inte bildinnehållet. I dag föredrar man ett annorlunda lineärt – och osynligt – klipp i film som gjort klippningens roll allt omärkligare.

– Det är den obekvämaste arbetsuppgiften i ett produktionsteam. Klipparen skall gå fram med krabbklor och våga säga vad man ser och känner i materialet. Annars hjälper man varken filmen eller regissören, säger klipparen Lena Dahlberg då hon besöker Kärlek&Anarki festivalen i Helsingfors. Hennes senaste arbete Björn Runges film Mun mot mun har premiär på fredag.

Hon och Runge är ett par som arbetat och levt ihop sedan de möttes på Dramatiska institutet på 1980-talet. Tillsammans har de gjort filmer som Vulkanmannen, Om jag vänder mig om och nu Mun mot mun som Dahlberg beskriver som det mödosammaste arbetet hittills.

– Om jag vänder mig om var arbetsmässigt som en lustfylld tango och det fanns en uppsjö av möjligheter i klippningen. Mun mot mun har varit en något mera stelbent och besvärlig dans. Det minimalistiska bildspråket och scenografin i grå-blå färgskala har gjort arbetsprocessen tung(sint).

I filmen kämpar en familj för att bryta en destruktiv händelseutveckling. Pappans (Peter Andersson) alkoholism driver den äldsta dottern Vera (Sofia Westberg) ur hemmet. Hon hamnar hos en heroinist (Magnus Krepper) och prostitueras för att finansiera sitt eget och pojkvännens missbruk. Samtidigt kämpar den utbrända socialarbetarmamman (Marie Richardson) med att få livet att gå ihop för de två yngre syskonen.

Besöker aldrig en inspelning

Arbetet i Mun mot mun började för Dahlbergs del med att hon tog in materialet allt efter det spelats in. Till slut hade hon över 30 timmar på band som skulle klippas ner till spelfilmslängd.

– Man måste gå varsamt fram, låta blickar och rörelser tala i stället för ord och vara närvarande i materialet. Annars låser man in sina karaktärer i en form för snabbt.

– Klippningen skall ta fram människan i det hela. Vad är det att vara människa? frågar sig Dahlberg.

En återkommande fråga hon alltid söker svar på i sitt arbete.

Arbetstiden för att klippa en film som Mun mot mun är tre och en halv månad och förberedelserna tar ytterligare ett halvår. Under den tiden arbetar Dahlberg för det mesta ensam. Hon besöker aldrig inspelningsplatser för att inte färgas av allt det mellanmänskliga, “det andra dramat” kallar hon det – allt ifrån skvaller till att något var jobbigt eller kostade pengar.

– Jag bröt faktiskt mot principen när Mun mot mun spelades in. Scenen i slutet med Magnus Krepper var så speciell att jag ville se inspelningen.

I vanliga fall är Dahlberg mycket strikt med att inte ta del av något av det som sker på inspelningarna och att det inte diskuteras i hennes sällskap.

Under den långa ensamma tiden i klipprummet smyger karaktärerna ofta mycket nära inpå en.

– Jag skulle ha velat hålla ett avstånd till Veras utsatthet och föräldrarnas handlingsförlamning och inte hamna i filmens smärtpunkt. Men man måste våga vara närvarande också i utsattheten. Annars klipper man så att det inte berör och det blir ingen vulkan under filmen.

– Veras bärande av en familjehemlighet, utsattheten och de vuxnas ansvar gentemot barnen är problem man inte ännu diskuterat tillräckligt.

Nätverket Doris

Vid sidan av arbetet som klippare undervisar Dahlberg regieleverna på Högskolan för fotografi och film i Göteborg och är verksam inom Doris, ett nätverk för kvinnliga filmskapare.

– Undervisandet är en stor tillgång för mig. Att vara närvarde i andras arbetsprocesser lär man mycket om min egen metodik. Speciellt påminner det mig om att inte ha för rigorösa värderingar utan vara öppen för det material man möts av.

Doris vill undersöka hur man kan påverka de manliga och kvinnliga schabloner som presenteras på bioduken och i teverutan. Filmbranschen har traditionellt haft en stark manlig dominans. Under de senaste tio åren har 79 procent av spelfilmerna i Sverige regisserats av män.

– Vi är delvis inspirerade av den franska nya vågen och vill berätta andra berättelser. Vi har till exempel gjort film i team med enbart kvinnor och studerat vad som händer med könsrollerna.

– Utfallet kan likna det som Ann Petréns Anita skildrar i Om jag vänder mig om. Att våga skildra ilska och vrede hos en kvinna är inte legio och det har givit genklang också i publiken.

Utöver manliga regissörer domineras filmvärlden av manliga producenter och fotografer medan mindre statusbetonade yrkeskategorier som scriptor, nästan uteslutande består av kvinnor. För att jämna ut den omedvetna kvotering som varit praxis sedan filmens födelseår har Doris föreslagit en medveten kvotering.

– Kvinnor har nog fått bättre arbetsmöjligheter sedan frågan diskuterats på regeringsnivå och vi har flera kvinnliga regissörer i dag. Men betraktar man budgeterna för manliga och kvinnliga produktioner är skillnaderna ännu stora.

 

---

Mer om Doris och kvinnliga svenska filmare
http://www.jamombud.se/jamsides2/dorisfilm.asp
http://www.wift.se/wift/?start=20http://www.dorisfilm.se/