Människorätt handlar inte automatiskt om det godas kamp mot det onda, utan snarare om det lagligas kamp mot det olagliga eller kriminella, konstaterar Kerstin Kronvall i denna essä för Hans Ruin-tävlingen.

Hennes ögon var svarta på ett särskilt sätt. Utan att tala med henne kunde man se att hon bar sorg. Hennes berättelse liknar den som många andra på många andra håll i världen har berättat. Hennes son är död. Hans kropp är stympad och ligger nu inslängd bland många andra nakna kroppar i en kylvagn. Den smärta och förnedring som han upplevde innan han dog är nästan omöjlig att föreställa sig. Hans mor kommer inte att få begrava sin son. Hon kommer inte att få veta vart kroppen förs, inte heller om den kommer att begravas eller brännas. Hon säger att hon trots allt är lugn nu när hon vet att han är död. Men aldrig hade hon trott att hon skulle leta efter sitt barn på bårhuset. Aldrig hade hon väntat sig att slutligen bli tvungen att klättra upp för en rank stege till en vagn där döda människor låg inslängda. Nu hade hon genomlevt också det. Hon hade balanserat och noga sett sig för innan hon tog nästa steg. Liken var så många att det inte fanns plats för hennes fötter. Hon hade varit tvungen att lyfta undan någons arm, en annans ben för att kunna se alla ansikten. Många av dem var sönderslagna till oigenkännlighet. Slutligen hade hon känt igen sin sons hand. När han var sex år hade han blivit i kläm i en dörr och brutit sitt vänstra ringfinger som för alltid hade deformerats. Hon hade gråtit. Tårar, snor och drägel hade runnit ned för hennes hals. Hon hade knappt förmått andas men till sin överraskning hade hon inte dött, inte ens svimmat.

Nu stod hon tillsammans med andra mödrar som också hade förlorat sina barn, de hade samlats för att kräva att tragedin skulle utredas. De ville få ett svar på varför deras barn hade dött på detta gräsliga sätt. De ville få veta vem som hade slagit, sparkat, spottat, knäckt ben och strupar, tryckt in brinnande cigarretter i ung hud. De ville hitta skyldiga och se dem dömda. De ville ha sina barn tillbaka. De samlades och krävde allt detta trots att de visste att inget av deras krav skulle uppfyllas. Ännu var de förstelnade av sorg och fasa. De kände värken i varje muskel, varje andetag gjorde ont, smärtan grävde gångar i deras kroppar.

De skulle komma att stå här varje dag, på just detta torg i just denna stad, under några veckor eller månader. Smärtan skulle inte försvinna, den skulle få sällskap av bitterhet. Under en kort tid skulle de få besök av journalister som skulle titta på dem med förskrämda blickar samtidigt som de skulle kräva att kvinnorna skulle visa upp sina djupaste känslor. Mödrarna skulle gång på gång berätta sin historia, småningom utan att själva veta om den verkligen var sann. Efter en tid skulle journalisterna inte längre komma hit, andra händelser skulle föra dem till andra orter. Mödrarna skulle återgå till något slag av vardag. Laga mat, sopa golv, gråta, le någon gång, kanske föda nya barn eller ta hand om faderlösa barnbarn. De skulle ald-rig få veta hela sanningen om sina söners död och de skulle bära sorgens djupa smärta till sina dagars ände.
Det som hände här kunde ha hänt var som helst i världen. Ändå kan vi utgå ifrån att det är mindre troligt att det inträffade i Sverige än att det hände i Uzbekistan. Det är mindre tro-ligt att de döda sönerna hade högskoleutbildning än att de hade gått bara några år i skola. Det är en aning mindre sannolikt att de var kristna än att de tillhörde någon annan religion. De var troligen inte blonda och de hade antagligen inte mycket pengar på banken. Deras föräldrar tillhörde knappast det ledande politiska partiet i sitt land.

Förenta Nationernas förklaring om mänskliga rättigheter innehåller trettio artiklar. De genomsyras av en anda av rättvisa. Var och en av oss som föds till mänskligt liv skall garanteras värdighet, rättigheter och skyldigheter. Vi skall respektera varandra och vars och ens särart samt tillåta olika åsikter och religioner. När deklarationen antogs av FN: s generalförsamling i december 1948 var det fyrtioåtta länder som röstade för den, åtta avstod från att rösta medan ingen röstade mot förslaget. En förklaring är inte juridiskt bindande även om man kan anse att de länder som har godkänt den är moraliskt förpliktade att följa den. För att föra in andan i deklarationen om mänskliga rättigheter i medlemsländernas lagstiftning antar man konventioner som sedan måste ratificeras av de olika länderna. En ratificering innebär samtidigt att landet måste se över sin lagstiftning så, att den sammanfaller med konventionens innehåll.
Förklaringen om mänskliga rättigheter har kompletterats med sex konventioner. De gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, medborgerliga och politiska rättigheter, för-bud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, avskaffande av alla former av rasdiskriminering, avskaffande av alla former av diskrimine-ring av kvinnor samt konventionen om barns rättigheter. De olika konventionerna har ratificerats av mellan 125 och 191 länder. Konventionen om barnens rättigheter har varit mest populär medan den om tortyr, grym, omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning har haft minst genomslagskraft. Optimisten kan uppfatta det som ett tecken på att det finns ett visst mått av anständighet också bland dem som leder länder där man aktivt utövar tortyr. Tyvärr är det inte så enkelt. Också bland dem som har ratificerat och antagit konven-tionen hittar vi stater som godkänner eller ser mellan fingrarna på tortyr, grymhet och förnedring.
För att ytterligare förtydliga avsikten med förklaringen om mänskliga rättigheter och de tillhörande konventionerna har man skrivit kilometervis av text. Helheten är mycket detalje-rad och ger en durabel bas för att avgöra vilka handlingar som bryter mot reglerna och lagarna. Dessvärre har den nästan ingen betydelse i verkligheten.

När beslutsfattarna i ett land tillåter att militären eller polisen begår grymheter finns det alltid minst ett pragmatiskt skäl. Om det politiska läget är sådant, att någon riskerar att förlo-ra sin välbetalda och behagliga maktposition, är den personen alltför ofta beredd att godkänna vilka medel som helst för att bibehålla sin ställning. Om det finns ekonomiska fördelar att dra är den som kasserar in pengarna beredd att misshandla och döda för att inte penningflödet skall brytas. I de flesta fall utövar de här människorna inte själva konkret våld. Deras order är bara sådana att deras underlydande inser att allt är tillåtet. Hur det är möjligt för unga män i uniform att sparka, slå, skära eller skjuta sönder andra unga män är en evighets-fråga. Vi har många svar, psykologerna och sociologerna vet vilka mekanismer som gäller. Det handlar om fenomen som destruktion och självdestruktion, det andra och det kända, makt och vanmakt. I själva verket är det just detsamma vad vi kallar fenomenen. Det är så väldigt enkelt. Människor är kapabla att utöva extrem grymhet mot andra människor. Och vi är inte eviga. Ett visst antal människor dödas, andra dör. Mestadels står någon efteråt sörjande.
Det finns ett väldigt stort antal organisationer som har som sin uppgift att värna om de mänskliga rättigheterna. Var och en av dem bemannas av personer som har en utvecklad känsla för rättvisa. Många av dem är mycket modiga. De utsätts inte alls sällan för påtryckningar, hämndaktioner eller attacker på grund av att de visar på brott begångna av dem som har mak-ten. De fortsätter att tro på styrkan i att lyfta fram det som har hänt. De tror på en allmän opinion som, om den får höra sanningen, kommer att kräva förändringar. Ibland går det också så. Ibland händer det att omvärlden reagerar, någon gång kan en orättvist fängslad person befrias. Då och då tvingas någon hög militär, polis eller politiker att avgå på grund av att han har handlat grymt och blivit avslöjad. Hela regimer kan få stryka på foten och ge plats för mera rättvisa ledare. Det är sant, det har hänt. Det finns stunder, korta och sällsynta, då värl-den blir en aning vackrare.

Många anser att nyhetsförmedling i allmänhet är alltför negativ. Varför skall nyheter alltid handla om olyckor, krig och hemskheter, frågar de sig. De som frågar så är vanligtvis inte hemlösa, inte hungriga eller invalidiserade av misshandel. De som frågar så lever vanligtvis ett liv som de är ganska nöjda med. De med högst utbildning och bäst inkomst anser ofta att livet är rättvist och jämlikt. De som har alternativ och möjligheter till en bättre framtid vill helst tro att det är sant. Men livet är inte rättvist och de som är drabbade av orättvisor, ut-slagna eller förnedrade, vill gärna att omvärlden skall få veta det. Berätta om det här, säger många av dem som har mött den stora livskatastrofen. Låt omvärlden få veta hur vi lider, berätta om orättvisorna, om våldet, om maktlösheten, avslöja vem som har gjort det här mot oss! Beskriv vår fasa och vrede och bekräfta på det sättet att vi existerar och att allt det hems-ka verkligen har hänt! Ge oss tillbaka känslan av att vara människor genom att låta andra veta att vi finns.
Var och en av oss har rätt att välja vad vi tar till oss, vilka nyheter vi tittar på, lyssnar till eller läser och vad vi väljer att se i vår omgivning. Ingen är tvungen att känna ansvar för det som händer andra människor. Det samlade lidandet i världen blir heller inte mindre av att de som i själva verket har det bra drabbas av ångest och mardrömmar då de hör om det fa-sansfulla elände som också existerar. Samtidigt kan man anse att varje människa bär ett ansvar för varje annan människa. Det stora flertalet av oss anser att vi tillhör gruppen vanliga, enkla människor, och att det innebär att vi inte kan påverka det som sker. I en viss utsträckning är det sant, men helt maktlösa är vi inte. Vi kan, om vi vill, till exempel ta reda på mera om hur olika företag arbetar i olika länder. Vi kan välja att inte köpa varor som tillverkas i länder där korruption och vanstyre är vardag. Samtidigt finns det mycket vi inte kan göra, om den insikten känns svår att uthärda kan det vara klokt att ta till sig Stig Dagermans välkända text från år 1954:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Den ryska politikern Galina Starovoitova utryckte samma sak på ett annat sätt. Hon sa att var och en kan se till att just hennes omgivning är god och rättvis. Om var och en gör det sprids det goda som ringar på vattnet och den totala massan av gott kan kämpa mot det onda i världen. Starovoitova hade planer för hur det här budskapet skulle genomföras i verkligheten. I sitt arbete som rådgivare för president Boris Jeltsin i frågor som gällde olika nationaliteter och minoriteter i Ryssland försökte hon styra utvecklingen i en mera tolerant riktning. Det arbetet var farligt. Galina Starovoitova sköts ihjäl i sin trappuppgång i Sankt Petersburg en novemberkväll då hon var på väg hem. Ingen har fortsatt hennes arbete på så hög nivå i landet.
Michail Bulgakovs populära roman Mästaren och Margarita handlar till en del också om ansvar. Pontius Pilatus träffar Jesus strax innan Pilatus måste besluta vilken av de dödsdöm-da som skall benådas. Pilatus lider av en outhärdlig huvudvärk och längtar bara efter att få vara i lugn och ro tillsammans med sin hund, som han vill stryka över ryggen. Jesus talar om det brott som han beskylls för och det blir helt klart att han är oskyldig. Trots det låter Pilatus mobben avgöra benådningen och Barabbas befrias. Det här beslutet, så som det beskrivs i Bulgakovs roman, har diskuterats grundligt och ofta. I diskussionerna frågas det hur Pontius Pilatus kunde låta en oskyldig man gå i döden, och dessutom en så unik person. Diskussio-nen har förstås en allvarlig slagsida i den utgångspunkten att man bara talar om Jesus som en unik person. Varje person är unik. Dessutom haltar diskussionen om man utgår ifrån att Jesus är Guds son och att Gud är allsmäktig. I så fall hade väl Pilatus ingen fri vilja eller något val?
Men det intressanta ur männi-skorättsperspektiv tycker jag att ligger i ansvaret. Vem har ansvar då någon annan far illa? Den som har makten och sitter inne med kunskap och information om en viss fråga eller den stora massan som bildar sin åsikt utgående från den information som de har fått? Och då handlar det uttryckligen om information som de har fått, inte sådan som de har krävt att få, eller själva tagit reda på. Den ryske forskaren Dmitri Sergejevitj Ligatjov tillfrågades en gång vad han ansåg om de ungdomar som ville att bara en enda kyrka skulle bevaras som ett exempel på den byggnadsstilen. Ungdomarnas motivering var att alla kyrkor är likadana. Ligatjov svarade att ungdomarna inte kan anklagas för att de har en så befängd åsikt eftersom de inte har fått någon sådan kunskap och uppfostran som kunde ha gett dem respekt för traditioner. Man kan uppfatta Ligatjovs svar som ett förakt för de unga. Ansåg han att de varken har ögon att se med eller hjärna att tänka med? På samma sätt kan man fråga sig om det i själva verket är nedsättande att utgå ifrån att vi såkallade vanliga människor inte kan ta något som helst ansvar för de tragedier som inträffar i världen. Har vi inte ögon att se med och hjärnor att tänka med?

Till det som gör frågor om människorätt så krångliga hör att det inte automatiskt handlar om det godas kamp mot det onda. Människorätt handlar om det lagligas kamp mot det olagliga eller kriminella. När en grupp terrorister har gjort en attack och dödat oskyldiga människor känner många intuitivt att det är rätt att leta fram terroristerna och skjuta ihjäl dem eller slänga dem i fängelse utan att bry sig om formaliteter som tillgång till advokat eller en rättvis rättegång. Men det är just då männi
skorättslagstiftningen behövs, och den behövs i själva verket inte så mycket för att terroristens rättigheter skall beaktas som för att samhällets ytskikt av civilisation skall finnas kvar. Brott mot mänskliga rättigheter är ett steg från värdighet och laglighet mot barbari. Det är av den anledningen vi bör kräva att myndigheter, regeringar, miliser, militärer och poliser inte tar lagen i egna händer utan följer de gemensamma regler som finns också då vreden och förbittringen driver dem till att önska snabb hämnd och smärtsam död.

Kerstin Kronvall

 

Lämna en kommentar