1,1K
Det första många tänker när skådespelarna dyker upp på scenen är att den konstnärliga ambitionen är hög i den här föreställningen. Reaktionen visar hurdan kvalitetsnivå inom scenkonst för ungdomar vi har blivit vana vid.
Men i Madde, min vän är det annorlunda. Här är det sprakande energi redan från början, mycket karaktär, engagemang och fysiskt uttryck. Regissören Anna Allgulin har tillsammans med skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren bearbetat ett manus av Ann-Luise Bertell och lyckats få fram en engagerande, frågeväckande och också rolig föreställning.

Men i Madde, min vän är det annorlunda. Här är det sprakande energi redan från början, mycket karaktär, engagemang och fysiskt uttryck. Regissören Anna Allgulin har tillsammans med skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren bearbetat ett manus av Ann-Luise Bertell och lyckats få fram en engagerande, frågeväckande och också rolig föreställning.
Ursprungstexten har en markant offer/bödel-tematik som arbetsgruppen i bearbetningen har nyanserat på ett effektivt sätt med hjälp av improvisationer. Regin riktar in sig på ett interaktivt spel – man kan säga att det är ett pedagogiskt-empatiskt grepp som också bygger på att leda publiken in i olika stämningar och frågeställningar via kontraster, överraskningar och starka effekter. På det sättet blir temat träffat rätt på nerven och med en tydlig känsla för publikens reaktioner.
Det handlar om självförtroende och följaktligen om brist på detsamma, särskilt ur flickors synvinkel. Det finns ett parodiskt inslag av ”typiskt flickbeteende” som sedan kontrasteras och bryts mot. På det sättet når man fram till målgruppen som ställs inför de brännande frågorna och lever med i dem. Sådana frågor handlar om falskhet och att vilja bli omtyckt av alla jämfört med att känna efter vad man vill, eller om att som flicka betraktas som ”onormal” i stället för ”en i det tuffa gänget”. Poängerna byggs upp brant för att sedan mynna ut i frågor, så att uppbyggnaden blir som en berg- och dalbana. Relationen mellan Sissi/Joanna och Madde/Sonja är i föreställningen central på flera fiktionsnivåer.
Det uppstår en fungerande helhet också i det yttre, alltifrån de vida, flickaktiga klänningarna och det svarta läppstiftet till ljusets förvandlingar från sirligt stämningsskapande till klarljus och till blått.
Mycket i den här föreställningen är värdefullt att föra ut till skolorna eftersom gestaltningen bryter sig ut ur invanda, osunda föreställningar för att visa något nytt. Ett sådant dyrbart ögonblick är förvandlingen på scen till ett slags drag-rapshow som alldeles tydligt gjorde intryck på ungdomarna i publiken. Kombinationen av sprallig humor och underliggande allvar är fullständigt oslagbar. Man känner sig energisk och upplyft länge efteråt – det kan jag garantera.
Allvaret och smärtan finns med på ett sådant sätt att publiken också kan välja att bortse från detta, uppfatta det snarast som effekter eller häftiga detaljer. Därför önskar man nog att det finns lärare som vill diskutera föreställningen med eleverna efteråt och också att lärarna uppfattar de här dimensionerna och kan arbeta vidare med dem. Låt oss nu få det sagt – om någon till äventyrs skulle lida av missuppfattningen att pjäser om flickor är enbart för flickor – att pojkar har lika stort utbyte av Madde, min vän som flickor. Frågorna berör oss alla.
Det handlar om självförtroende och följaktligen om brist på detsamma, särskilt ur flickors synvinkel. Det finns ett parodiskt inslag av ”typiskt flickbeteende” som sedan kontrasteras och bryts mot. På det sättet når man fram till målgruppen som ställs inför de brännande frågorna och lever med i dem. Sådana frågor handlar om falskhet och att vilja bli omtyckt av alla jämfört med att känna efter vad man vill, eller om att som flicka betraktas som ”onormal” i stället för ”en i det tuffa gänget”. Poängerna byggs upp brant för att sedan mynna ut i frågor, så att uppbyggnaden blir som en berg- och dalbana. Relationen mellan Sissi/Joanna och Madde/Sonja är i föreställningen central på flera fiktionsnivåer.
Det uppstår en fungerande helhet också i det yttre, alltifrån de vida, flickaktiga klänningarna och det svarta läppstiftet till ljusets förvandlingar från sirligt stämningsskapande till klarljus och till blått.
Mycket i den här föreställningen är värdefullt att föra ut till skolorna eftersom gestaltningen bryter sig ut ur invanda, osunda föreställningar för att visa något nytt. Ett sådant dyrbart ögonblick är förvandlingen på scen till ett slags drag-rapshow som alldeles tydligt gjorde intryck på ungdomarna i publiken. Kombinationen av sprallig humor och underliggande allvar är fullständigt oslagbar. Man känner sig energisk och upplyft länge efteråt – det kan jag garantera.
Allvaret och smärtan finns med på ett sådant sätt att publiken också kan välja att bortse från detta, uppfatta det snarast som effekter eller häftiga detaljer. Därför önskar man nog att det finns lärare som vill diskutera föreställningen med eleverna efteråt och också att lärarna uppfattar de här dimensionerna och kan arbeta vidare med dem. Låt oss nu få det sagt – om någon till äventyrs skulle lida av missuppfattningen att pjäser om flickor är enbart för flickor – att pojkar har lika stort utbyte av Madde, min vän som flickor. Frågorna berör oss alla.
Monika Holmström