I jons var jag på bokmässan i Göteborg där yttrandefriheten satt i högsätet och Mohammed-karikatyrerna allt som oftast kom på tapeten. Låt mig omedelbart försäkra alla fundamentalistiska muslimska Ny Tid-läsare att så inte skedde bokstavligt. Utan bara bildligt. Inte bildlikt alltså.

De flesta åhörare i debatter där teckningar av profeten var på tapeten hade väl inte settJyllandspostens famösa karikatyrer. I Sverige där mina tjockaste bopålar råkar befinna sig sedan förra millenniet var det ingen tidning som återgav teckningarna. När en högerextrem organisation gjorde det sent omsider besöktes webbsajtens ledning av SÄPO, som upplyste dem om att de kanske hotade rikets säkerhet. Sedan avgick utrikesministern, som tydligen hotade socialdemokratins anständighet.

Hela denna svenska historia var smått löjlig eftersom vem som helst med bara litet nyfikenhet och energi kunde tanka ned karikatyrerna från nätet. Till exempel på http://www.zombietime.com/mohammed_image_archive/jyllands-posten_cartoons/ som också visar hur Jyllandsposten lade upp de tolv karikatyrerna. I Finland finns en s.k. spegelsajt som återger detta Mohammed Image archive: http://parazite.pp.fi/mohammed_image_archive/

Jag har alltså sett karikatyrerna och bör kanske därför korsfästas (aj, det var visst fel religion) eller förtjäna åtminstone så där lagom prygel. Och jag som dessutom till och med tycker att ett par av karikatyrerna var litet roliga. I den enda karikatyren av en kvinnlig tecknare ses en man vara inkallad att peka ut profeten bland en rad mest skäggiga män och säger: ”Jag kan inte känna igen honom”. Och i en annan har den skäggige tecknaren tecknat en bild av sig själv vid ritbordet i smyg tecknande en man som liknar honom själv.

När stormen kom för ett år sedan sköt Jan Guillou skarpt mot Jyllandsposten: Satir riktar sig uppåt inte nedåt, menade han. Riktigt och klyftigt sagt, tyckte jag då. Men nu vet jag inte: Vad är upp och vad är ner? Om den blåbruna Jyllandspostens tilltag i det danska sammanhanget var ett kalkylerat angrepp på en diskriminerad muslimsk minoritet, så har jag ändå svårt att se att de lokala våldsutbrotten i muslimska länder är de förtrampades rättmätiga reaktion. De passade blott alltför väl för de reaktionära regimer, som blev saliga av lycka för att få syndabockar och avledande hatobjekt. Tre hundra dödades och det var inte bildligt.

På bokmässan tyckte jag att chefen för Gyldendals förlag, Johannes Riis gav det vettigaste svaret på frågan om det var rätt av Jyllandsposten att publicera Mohammedkarikatyrerna. Riis svarade att de visst hade rätt att göra det, men att det inte var rätt att göra det. ”Det är bara inte genom kampanjer mot en grupp som vi i Danmark skall sköta relationerna mot minoriteter och utlänningar.” Men han tillade snabbt att det faktum att någon missbrukar yttrandefriheten inte får tas till intäkt för att man minskar den.

Den holländska kvinnokämpen Ayaan Hirsi Ali med somalisk bakgrund däremot försvarade faktiskt teckningarna. Och dessutom den mest utskällda av dem, en teckning med profeten med en tickande bomb på huvudet. Ja, men så där är det ju, sade hon. Varför demonstreras det inte i muslimska länder mot terrordåd, som utförs i islams namn? Varför betyder några teckningar mer än människo offer? Trots att Hirsi Ali är högerliberal ligger det väl något i det. Fast inte om teckningen. Inte var det ju Jesus heller som släppte atombomberna mot Nagasaki och Hiroshima.

På bokmässan hörde jag argumentet: ”Man måste förstå att islam är en ung religion, sex hundra år yngre än kristendomen.” Här hänger jag med mitt skrala förstånd inte med. So what, tänker jag på världsspråket. Jag har aldrig hört kommunismens mord på kamrater och kulaker och förmenta kulaker och misstänkliga medborgare av ett eller annat etniskt ursprung rättfärdigas eller ens förklaras av att socialismen var 1800 år yngre än kristendomen. Eller att man måste förstå Hitlers judeutrotning mot bakgrunden av att den tyska nazismen var 1920 år yngre än kristendomen. För att inte tala om det dödande som utförts och utförs i kristendomens och den så kallade västerländska civilisationens namn.

Hur många århundraden måste vi vänta tills det är bara fel att döda människor för att de är andra människor? Tydligen minst sex sekler. Och så några sekler till.

Jag tror jag lagar mig en kanna te medan jag väntar.